Kapitel 95- Fysisk smärta

Tyler kom inte till skolan nästa dag och jag vet inte om han kom nästa, för då kom inte jag. Jag lurade mina föräldrar, och låg i sängen hela dagen och kände mig bara tom. Tanya hade ringt och sms:at flera gånger, men jag orkade inte svara.

Det här var inte alls som med Justin, och då av många andledningar. För det första var det jag kände för Tyler så mycket starkare. För det andra så hade Tyler inte gjort slut, han hade bara sagt att jag borde hålla mig borta. Hoppet levde alltså kvar, men det kändes tungt.

När jag deppat i tre dagar tyckte jag att det var dags att ta tag i mig själv och leta reda på honom. Jag behövde övertala honom om att vi kunde visst vara tillsammans, att ingenting borde få komma emellan oss.

Jag gick först till skateboardparken, men han var inte där. Då kollade jag några andra ställen, som stranden och några broar som jag visste att han tyckte om, men han fanns inte där heller. Han måste alltså vara i sitt hus.

Efter lite tvekan bestämde jag mig för att åka till Hillytonroad. Förhoppningsvis var ju hans pappa inte hemma. Och jag var faktiskt desperat.

Så jag tog min bil och körde iväg. Klockan var kring fem och solen stod lågt på himlen. Jag kom in på gatan, försökte låta bli att titta på alla hus och på deras invånare. Det stod ingen bil vid Tylers hus, vilket kunde betyga att hans pappa inte var hemma. Fast jag kunde inte minnas om de hade en bil överhuvudtaget.

Jag stannade min bil och gick igenom talet i huvudet, drog alla argument om varför vi borde fortsätta vara tillsammans. Så gick jag ur, efter att ha först låst den.

Jag undrade om jag skulle knacka, men öppnade sedan bara dörren och gick in. En stark odör av sprit slog genast mot mig, och jag gick dessutom in i några ölburkar som skapade ett högt skramlande. Allt var som jag minns det: All disk i köket, alla pizzakartonger och ölburkar, de smutsiga tapeterna…

Jag gick och när jag provande ropat hallå och kollat det tomma vardagsrummet, drog jag slutsatsen att ingen var hemma och skulle gå. Jag vände mig om och skrek.

Rakt framför mig, bara någon halvmeter ifrån, stod han. Steven. Tylers pappa. Han måste ha smygigt sig upp bakom min rygg utan att jag märkt det. Han kunde röra sig lika tyst som sin son. Det var nog den enda likheten mellan dem. För när jag såg in i hans ansikte, såg jag ingenting som påminde om Tyler. Stevens ansikte var grovt, och hans svarta skägg var tovigt och hans hår stod åt alla håll. Ett smutsigt linne visade upp hans muskulösa armar, och han stank. Hans ögon var ljusblåa och borrade sig in i mig, frös fast mig av skräck.

”Vem är du och vad fan gör du här?” frågade Steven mig.

Mitt hjärta rusade. Jag hade nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Den här mannen var farlig, det hade jag själv sätt. ”Jag… Jag letar efter Tyler.”

Hans ögon smalnade. Han var lite full, eller nåt… Det var något med hans hållning som inte stämde. ”Du har gjort intrång i mitt hem.”

Hur Tyler kunde stå på sig mot den här mannen, förstod jag inte. ”Det var inte mening… Jag bara letade efter Tyler. Jag kan gå nu.”

Han ställde sig i vägen för mig när jag försökte gå. Jag var så rädd att jag inte kunde tänka klart.

”Du ska inte ha något med min son att göra.” sa Steven hotfullt. ”Och du ska inte berätta för någon om mig.”

Han hade alltså förstått att jag visste om misshandeln. ”Det ska jag inte.” sa jag snabbt. ”Snälla låt mig bara gå…”

Steven lade huvudet på sned och granskade mig, som en katt ser på en mus. ”Jag tror att snorungen faktiskt är kär i dig. Patetiskt.”

Det kom av sig själv. ”Kalla honom inte snorunge!”

Jag insåg mitt misstag när Stevens ansikte förvreds av ilska. Hans ögon började glöda av vrede och han spände musklerna i armarna. All färg i mitt ansikte försvann.

”Vad sa du?” sa han lågt. Jag var så rädd att jag inte fick fram ett ljud.

Då slog han mig. Med knuten näve, rakt över ansiktet. Det gjorde så ont att jag skrek rakt ut. Sen fortsatte han bara. En smärta som jag aldrig känt like till kom i magen, och sedan åter i ansiktet. Jag sjönk ner på knä och när jag försökte andas svalde jag blod. Smärta kom i magen igen, sedan i knäet. Det gjorde så ont att tårarna kom och jag började snyfta. Slagen bara fortsatte, och snart var allt som existerade smärta. Jag önskade att jag var död, så att jag kunde slippa denna plåga.

Vagt, som i en annan värld, hörde jag hur dörren öppnades och hur Tylers skräckslagna röst skrek: ”Vad håller du med?!”

Så tonade världen bort och blev svart.


Kommentarer
Postat av: Sabbe

Gud va grymt bra!! :D

Snäääälla, Ett kapitel till ikväll?? :)

2011-09-13 @ 13:04:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0