Enda sen jag träffade Tyler, och även efter att jag lärt känna honom, har jag sett honom som den starka. Han är den som småler när vi andra skriker till skräckfilmer, han är den som höjer ett ögonbryn när vi flippar ur över en spindel eller kackerlacka. Han är den som är hård och tuff, han som behåller huvudet i alla lägen.

Men nu satt Tyler, med ett blekt och slitet ansikte, trötthetslinjer som tydde på sömnlöshet och rödkantade ögon som visade att han gråtit mycket, och stirrade tomt på Alex. Det fanns så mycket smärta i blicken att det gjorde ondare att titta på honom, än på Alex. Bästa sättet att beskriva honom nu var trasig. Tyler såg trasig ut.

Imorse hade jag blivit väckt av Adam, som rusat in till mitt sovrum och skrikit om att Alex låg på sjukhus, och att vi måste dit nu. När vi kom fram hade vi fått höra om rånaren. Tyler hade inte velat prata om det, han hade inte velat prata alls.

Alex hade inte vaknat, men det var säkert att hon skulle överleva. Hur hon skulle må när hon fick tillbaka medvetandet återstod att se.

Min blick drogs mot fönstret. Det regnade utanför nu. Adam satt också och kollade ut. Det var bara vi tre i sjukrummet, jag, min pojkvän och Tyler, bortsett från Alex. Hennes föräldrar hade blivit tvungna att jobba och kunde inte närvara.

Dörren öppnades och alla tittade dit, även Tyler. In kom en svarthårig, muskulös man. Han var fruktansvärt bekant, men jag fokuserade inte så mycket på det. Det var mer Tylers reaktion jag såg.

Tylers annars förkrossade ansikte förvreds av ett svart hat som förvånade mig. Visst finns det många som man inte tycker om, men hatar? För att hata någon krävs det mycket.

Han flög upp hur stolen och ställde sig hotfullt framför mannen, med hårt knutna nävar. ”Vad fan gör du här?” väste han i mannens ansikte.

Mannen såg förvånad ut. ”Jag ser till att min son kommer hem. Du har varit borta i flera dagar.”

Jag tappade nästan hakan. Var det här Tylers pappa? Jag hade i för sig aldrig sett Tylers familj, men det var någonting med den här mannen som bara var... o-Tyler aktigt. Och varför hatade min vän sin fader?

”Jag vart orolig för dig.” fortsatte Mr Slater. Han sneglade mot Alexs livlösa kropp. ”Och för henne, förståss.”

Tyler såg äcklad ut. ”Kom igen, låtsats inte som om du faktiskt bryr dig. Gå härifrån. Jag kommer inte tillbaka. Aldrig mer.”

På ett ögonblick ändrades Mr Slaters ansikte. Från att vara bekymmersam, till ursinnig. En häftig vrede brann för ett ögonblick i hans min, och hans hand formades till en knytnäve. Så sneglade han på mig och Adam, och ansiktet blev genast oroligt berörande.

”Jag vet att du är arg på mig, Tyler, men om du bara vill följa med hem så kan vi prata om det.” sa Tylers pappa. Det låg något hotfullt bakom orden.

Tyler böjde sig närmare och sa något så lågt att jag inte hörde det. Mr Slater såg arg ut igen och höjde handen. Tyler ryggade undan som om hans pappa tänkt slå honom, men Mr Slater lade bara handen på sin sons axel.

”Du kan inte undvika mig för evigt.” sa han till Tyler. Min vän svarade inte.

Mr Slater gick, och Tyler stod bara kvar, helt stilla med ryggen mot oss. Det där var nog det konstigaste samtal jag någonsin sett mellan ett par familjemedlemmar. Der var helt klart något som inte stämde här.

Jag började tänka efter och fundera på vad det kunde vara. Jag lade ihop två och två, och ett svar dök upp i mitt huvud, men det kändes så otroligt att jag försköt den.

Eller? Kunde det verkligen vara så att Tylers pappa… slog honom?