Att jag blivit en cheerleader märktes så fort jag kom innanför skolportarna nästa dag. Varför? Jo, för att alla i De populära, även de som jag inte ens visste namnet på, hälsade på mig som om vi var gamla vänner. Jag lyckas ibland få ur mig ett tafatt ”Hej…” till svar, men oftast blev jag så förvånad att jag bara stirrade. Höjdpunkten var ändå när Dafne skuttade fram till mig, hälsade med ”God morgon sötnos.” och gav mig en kram. Jag var för chockad för att göra något alls. Efter den överväldigande kramen räckte Dafne mig ett papper med träningstiderna för cheerleaderlaget och bad mig om min klädstorlek, så att hon kunde beställa en klädsel till mig.

Tanya såg väldigt negativt på det hela, men Adam tyckte att det var toppen.

”Wow, det är ju amazing! Tänk dig, Alex, nu när du har en sån status kan du göra vad du vill! Om du smörar lite för de där muskelkillarna gör de säkert vad som helst som…”

Ungefär så lät det under hela geografilektionen som jag hade med honom. Jag visste inte själv vad jag skulle tycka om min nya ’status’. Det hela var bara så konstigt och ovant för mig. På min förra skola hade jag inte direkt haft någon status. Jag hade varit relativt osynlig och trivts med det.

Efter de två första lektionerna (som för den delen var helt Chris-fria) hade vi lunch. Vi höll på att lasta våra brickor när Tanya frågade:

”Ska du inte hänga med till stranden idag?”

Först lyste jag upp av förslaget, men sen kom jag ihåg en sak. ”Kan jag tyvärr inte. Extraläraregrejen, du vet.”

”Åh, just det.” Tanya lär lika besviken som jag kände mig.

”Men tar det hela dan?” inflikade Adam sin fråga.

Jag ryckte på axlarna. ”Ingen aning.”

Vi tog våra brickor och började gå mot ett tomt bord. Just när jag skulle ställa ner min bricka hördes ett ljust rop genom hela salen:

”NEW GIRL!”

Jag hade börjat känna igen mitt smeknamn, så jag snodde runt. Dafne satt vid ett bord som var fullproppat med tjejer som jag kände igen från igår. Säkert cheerleaders allihop.

”Varför kommer du inte och sitter med oss?!” skrek Dafne åt mig och log sockersött.

Jag blinkade förvånat. Erbjöd verkligen en hög medlem av De populära mig att sitta vid henne? Först tänkte jag gå och sätta mig där, bara för att det var det som väntades att jag skulle göra. Men så kastade jag en blick på Tanyas bistra ansikte och jag fick tillbaka förståndet.

”Ehh, tack för erbjudandet!” skrek jag tillbaka. ”Men jag sitter här.”

Dafne såg grovt förelämpad ut och de andra bara gapade i chock. Adam började fnissa, tydligen väldigt road av situationen. Jag satte mig ner och belönades för mina ord med ett leende från Tanya.

”Wow.” sa Adam, fortfarande fnissandes. ”Det hade hon inte väntat sig.”

”Verkligen inte.” log Tanya.

Jag ryckte på axlarna. ”Bara för att jag nu är en cheerleader behöver jag inte, du vet, vara en cheerleader.”

”Med andra ord: Bara för att du är en cheerleader, så måste du inte vara en billig tjej av plast som gör allt som Dafne säger åt henne.” konstaterade Tanya.

”Exakt.” höll jag med. ”Men hörni, det här om stranden. Kan vi inte gå dit imorgon?”

”Jag har möte med skoltidningen då.” sa Adam. ”Men gå ni.”

”Ja, det vore iförsig kul.” sa Tanya efter att fått en bekräftande nick från mig. ”Men vi har ingen bil då.”

”Jag kan skjutsa dig på cykeln.” förslog jag. ”Bara du pekar vars jag ska cykla.”

”Då är det bestämt!” sa Tanya. ”Imorgon bär det av till Sun Beach stranden!”