Vi hittade ett tomt klassrum som vi övertog. Jag var först lite osäker på hur jag skulle göra, men bestämde mig sedan för att helt enkelt kolla vars han var någonstans i matteboken.

Vi satte oss vid en bänk och Tyler slog upp sin bok och tog ur sitt räknehäfte.

”Jag är här.” sa han och pekade på ett tal.

Läraren hade rätt. Tyler var långt efter.

”Okej.” sa jag. ”Ehm, vad sägs om att du räknar ett tal, med uträkning och allt, och sen rättar jag och berättar vad, om det nu är så, som du gjort fel?”

Tyler nickade bara och började skriva ner talet i sitt häfte. Han hade lyft tillbaka huvan nu och för första gången så riktigt granskade jag honom. Tylers ansikte var ganska avlångt. Hans kindknotor satt högt upp, läpparna var smala, hakan bestäm och näsen lite sned, som om den en gång varit bruten. Hans ögon var gröna och hans ögonbryn tunna. Hans hår var mörkbrunt och stod åt alla håll (dessutom verkade det inte ha blivig klippt på ett bra tag).

Tyler avslutade sitt tal och sköt boken till mig. Hans siffror var slarvigt skrivna och ibland var jag tvungen att stirra på dem ett tag för att se vad de föreställde.

När jag var klar sa jag: ”Du har gjort vissa fel. Du ser, det här svaret är rätt. Men sen ska du dela det med hela delen, 210 alltså.”

Tyler höjde ett ögonbryn. ”Varför?”

”För annars får du inte ut vad en procent är.”

Han nickade och ändrade i talet.

”Jo, men det är fortfarande inte rätt.” sa jag när jag granskat förändringen. Jag började förklara för honom hur det skulle vara och varför. Tyler nickade och sa ingenting, såg inte ens på mig. Jag visste inte om han förstod, men när han räknade om talet blev det rätt.

”Bra, ta nu nästa tal.”

Tyler började skriva igen. Den här tystnaden stod jag bara inte ut med, jag var tvungen att i alla fall försöka få igång ett samtal.

”Så…” sa jag trevande. ”Något säger mig att jag inte är din första extralärare. Är jag din andra, tredje, fjärde…”

”Elfte.” sa Tyler kort.

Jag kunde inte låta bli att bli en aning chockad.

”Elfte? Ojdå, du verkar har haft många extralärare. Var det bara i matte eller i flera ämnen? Fast om du bara haft en i matte så måste du ju typ haft en extralärare sen…”

”Du tycker jag är korkad, okej, jag har fattat det nu!” avbröt Tyler mig ilsket. Han vände blicken mot mig och hans ögon tycktes borra sig in i mig. ”Men kan vi ha fokus på matten nu? För till skillnad från vad folk tror, så bryr jag mig faktiskt.”

Han återvände till räknehäftet och jag satt paralyserad. Jag hade inte insett att mina ord kunde tolkas som att jag tyckte att Tyler måste vara riktigt korkad, om han behövde så många extralärare. Jag skämdes. Jag hade bara velat bryta tystnaden, och istället hade Tyler tagit mig för elak översittare.

”Förlåt.” sa jag svagt. ”Det var inte meningen att du skulle ta det på det sättet.”

Tyler gav ifrån sig ett ironiskt läte, någonting mittimellan en fnysning och ett skratt. Han trodde mig inte.

Vi fortsatte att räkna tal och pratade inte om något annat än matte. Tillslut kastade Tyler en blick på klockan och sa:

”En timme har gått. Du kan fly nu.”

Jag gillade inte sättet som han sa det på. Men han hade rätt, jag kunde gå nu. Och jag var tvungen för jag hade lovat mamma att vara hemma vid fyra.

”Aah… jag måste gå nu.” Jag reste mig. ”Men ses vi samma tid nästa vecka?”

”Visst.” muttrade han.

Och så gick jag, illa till mods. Tyler hade inte varit som jag väntat. Han var kylig och tyst, men inte elak. Han fick mig att känna mig elak.

Direkt efter sista lektionen gick jag till cafeterian. Där satt redan en massa ungdomar. Den första som jag kände igen var Fred.

”Hallå.” hälsade Fred, ungefär som han gjort imorse. Fast då hade jag inte svarat, men nu sa jag:

”Hej… ehm, känner vi varandra?”

”Chris har berättat om dig.” svarade Fred. Han var ganska snygg, egentligen. Hans hud var kastanjefärgad, och han hår svart och lockigt. Som alla i basketlaget var han också vältränad. Hans leende var brett och tack vare den mörka huden tycktes tänderna lysa.

”Jaså.” sa jag ogillande.

”Har du kommit för att få en extralärare? I så fall kan jag ordna så att du får mig.” Han blinkade å mig.

Var inte otrevlig nu, Alex, var inte otrevlig. Det var svårt att låta bli när han tog mig för en idiot.

”Nej, jag ska själv vara en extralärare.” sa jag. ”Så om du ursäktar.”

Jag trängde mig förbi en förvånad Fred, fram till läraren som satt vid cafeterian med papper och penna.

”Ursäkta?”

Läraren tittade upp och log vänligt. ”Hallå. Ska du anmäla dig till extraläranet?”

Det tog ett ögonblick för mig att förstå vad han menade. ”Ja.”

”Ditt namn?”

”Alex Pettier.”

Läraren noterade något på sitt papper. ”Din elev är Tyler Slater, i matte. Han sitter där borta.”

Jag följde hans pekande finger och fick syn på min nya elev, som satt ensam vid ett bord. Härifrån kunde jag bara se Tylers rygg och bakhuvud, som för den delen var dold av munkjackans gråa huva. Jag var osäker på hur jag skulle känna över att det blivit Tyler som jag skulle undervisa. Nu skulle jag nog få lära känna honom bättre, men ville jag verkligen göra det?

Jag vände mig mot läraren och bad om lite mer information angående den här extraläraregrejen. Han berättade att det var tänk att jag skulle undervisa Tyler minst en gång i veckan i minst en timme. När jag undervisade fick jag använda ett klassrum om jag ville, men vi (jag och min elev) var inte tvungna att befinna oss på skolan, jag kunde lika gärna undervisa på ett cafe. Jag skulle hjälpa Tyler att komma ikapp i matten. Han var tydligen långt efter.

När jag fått den informationen gick jag och satte mig bredvid Tyler. Han satt och lekte med sin penna och hade matteboken framför sig. Han tittade inte upp när jag kom.

”Hejsan.” hälsade jag så glatt jag bara kunde. ”Jag är Alex och jag…” Men så vände Tyler ansiktet mot mig och jag drog efter andan. ”Men herregud…! Hur fick du det där?”

Tylers vänstra käke pryddes av ett stort, otäckt blåmärke. Det såg ut att göra riktigt ont.

”Skateboard olycka.” mumlade han. Han mötte min blick för en sekund och tittade sedan bort igen.

Jag försökte minnas vars jag var. ”Ehm… jo, jag heter Alex…”

”Pettier.” avslutade Tyler tonlöst. ”Jag minns.”

”Okej…” sa jag långsamt. Jag hade slut på artighetsfraser. ”Läraren sa att vi fick använda ett klassrum, att studera i alltså.”

Tyler nickade utan att säga något.

”Så ska vi använda ett kanske?” frågade jag trevande.

Han nickade igen. Så reste vi oss, jag bad läraren vid cafeterian om en nyckel, och så började vi gå genom korridoren mot ett klassrum.

Att jag blivit en cheerleader märktes så fort jag kom innanför skolportarna nästa dag. Varför? Jo, för att alla i De populära, även de som jag inte ens visste namnet på, hälsade på mig som om vi var gamla vänner. Jag lyckas ibland få ur mig ett tafatt ”Hej…” till svar, men oftast blev jag så förvånad att jag bara stirrade. Höjdpunkten var ändå när Dafne skuttade fram till mig, hälsade med ”God morgon sötnos.” och gav mig en kram. Jag var för chockad för att göra något alls. Efter den överväldigande kramen räckte Dafne mig ett papper med träningstiderna för cheerleaderlaget och bad mig om min klädstorlek, så att hon kunde beställa en klädsel till mig.

Tanya såg väldigt negativt på det hela, men Adam tyckte att det var toppen.

”Wow, det är ju amazing! Tänk dig, Alex, nu när du har en sån status kan du göra vad du vill! Om du smörar lite för de där muskelkillarna gör de säkert vad som helst som…”

Ungefär så lät det under hela geografilektionen som jag hade med honom. Jag visste inte själv vad jag skulle tycka om min nya ’status’. Det hela var bara så konstigt och ovant för mig. På min förra skola hade jag inte direkt haft någon status. Jag hade varit relativt osynlig och trivts med det.

Efter de två första lektionerna (som för den delen var helt Chris-fria) hade vi lunch. Vi höll på att lasta våra brickor när Tanya frågade:

”Ska du inte hänga med till stranden idag?”

Först lyste jag upp av förslaget, men sen kom jag ihåg en sak. ”Kan jag tyvärr inte. Extraläraregrejen, du vet.”

”Åh, just det.” Tanya lär lika besviken som jag kände mig.

”Men tar det hela dan?” inflikade Adam sin fråga.

Jag ryckte på axlarna. ”Ingen aning.”

Vi tog våra brickor och började gå mot ett tomt bord. Just när jag skulle ställa ner min bricka hördes ett ljust rop genom hela salen:

”NEW GIRL!”

Jag hade börjat känna igen mitt smeknamn, så jag snodde runt. Dafne satt vid ett bord som var fullproppat med tjejer som jag kände igen från igår. Säkert cheerleaders allihop.

”Varför kommer du inte och sitter med oss?!” skrek Dafne åt mig och log sockersött.

Jag blinkade förvånat. Erbjöd verkligen en hög medlem av De populära mig att sitta vid henne? Först tänkte jag gå och sätta mig där, bara för att det var det som väntades att jag skulle göra. Men så kastade jag en blick på Tanyas bistra ansikte och jag fick tillbaka förståndet.

”Ehh, tack för erbjudandet!” skrek jag tillbaka. ”Men jag sitter här.”

Dafne såg grovt förelämpad ut och de andra bara gapade i chock. Adam började fnissa, tydligen väldigt road av situationen. Jag satte mig ner och belönades för mina ord med ett leende från Tanya.

”Wow.” sa Adam, fortfarande fnissandes. ”Det hade hon inte väntat sig.”

”Verkligen inte.” log Tanya.

Jag ryckte på axlarna. ”Bara för att jag nu är en cheerleader behöver jag inte, du vet, vara en cheerleader.”

”Med andra ord: Bara för att du är en cheerleader, så måste du inte vara en billig tjej av plast som gör allt som Dafne säger åt henne.” konstaterade Tanya.

”Exakt.” höll jag med. ”Men hörni, det här om stranden. Kan vi inte gå dit imorgon?”

”Jag har möte med skoltidningen då.” sa Adam. ”Men gå ni.”

”Ja, det vore iförsig kul.” sa Tanya efter att fått en bekräftande nick från mig. ”Men vi har ingen bil då.”

”Jag kan skjutsa dig på cykeln.” förslog jag. ”Bara du pekar vars jag ska cykla.”

”Då är det bestämt!” sa Tanya. ”Imorgon bär det av till Sun Beach stranden!”

Medan ni väntar på nästa kapitel tänkte jag visa en bild som jag ritade igår. Den visar hur jag förställer mig Alex.

Vi stormade in i gympasalen just som en stackars tjej viftade med några pom-poms och sjöng med falsk tonart: ”Go Newclass, ni är bäst…”

Jag och Tanya gick upp och satte och på läktaren, där en massa andra människor också satt. Några av dem var tjejer med en kort, röd kjol och matchande överdel. Jag antog att dessa var de som redan var med i cheerleaderlaget. De andra tjejerna var antagligen de som kommit av samma anledning som jag, för att försöka bli en cheerleader. Ett gäng killar som satt på läktaren hade shorts och linnen i rött. Bland dem satt Chris och Fred, så jag tog för givet att detta var basketlaget.

Nedanför läktaren fanns ett bord där tre tjejer satt, alla iklädda i cheerleaderns röda klädsel. Jag kunde se att en av den var Dafne. Hon var ju trots allt cheerleaderkaptenen.

”Okej, det räcker nu.” skrek Dafne åt tjejen som just nu gjorde audition. ”Gå och ödsla någon annans tid.”

Tjejen gick sårat därifrån. Jag tyckte synd om henne.

Dafne vände sig mot läktaren och kastade med sitt långa, mörkbruna hår. ”Nån fler?”

Jag och ett fåtal tjejer till räckte upp handen. Dafne pekade på mig och vände sig sedan framåt igen.

Med bankade hjärta reste jag mig från min plats och började gå nedför läktaren. Tanya önskade mig lycka till.

Jag tog ett par pom-poms och ställde mig sedan i mitten i gympasalen. Allas blickar var på mig. Jag kände hur kinderna blev illröda och jag ville bara sjunka ner genom jorden. Varför hade jag bestämt mig för att göra det här? I dansgruppen hade jag aldrig stått ensam, det hade alltid varit en massa andra bredvid mig. Då hade jag aldrig känt mig så utblottad som nu.

”Ja? Tänker du göra något eller?” frågade Dafne, vilket gjorde mig ännu mer osäker.

”Ehh… jo.” viskade jag. Så otroligt fånig jag kände mig.

Skärp dig nu, sa jag till mig själv. Du kan, visa det.

Jag tog ett djupt andetag och blundade. Så, nu kunde jag inte se deras blickar. Det kändes genast bättre.

Jag inbillade mig att musik spelades. Jag kunde snart höra den inbillade låten lika tydligt som om det faktiskt fanns. Jag kände rytmen, räknade takten och började.

Jag använde mig av några steg som jag nyss läst mig. Jag lyfte händerna och därmed även pom-pomsen också över huvudet, sköt höften framåt och dansade. Mitt själförtroende växte och jag började ta djärvare steg och sög in mig själv i en ickeexisterande musiken.

Jag avslutade med en bakåtvolt som jag landade i spakat. Först då vågade jag slå upp ögonen.

Alla stirrade gapande på mig. Varenda en, som om det inte kunde tro sina ögon.

Jag reste mig och blev osäker igen. Jag tog mod till mig och frågade: ”Gjorde jag… gjorde jag något fel?”

”Något fel?” utbrast Dafne. Hon slog ut med armarna. ”Du rockade tjejen! Du är helt klart en cheerleader!”

Nu var det min tur att gapa. ”Menar du att jag är med i cheerleaderlaget?”

”Du är så med, tjejen!” ropade Dafne.

”Åh, tack!” sa jag och skuttade sedan snabbt upp på läktaren igen. Jag kunde inte tro det! Jag var med, jag var med i cheerleaderlaget! Jag är en cheerleader!

”Hur gjorde du det där?” flämtade Tanya när jag sjönk ner bredvid henne.

Jag gav henne ett stort leende. ”Jag bara dansade med pom-poms, som du sa.”

Först bara stirrade Tanya på mig. Sen brast hon ut i skratt. Och jag skrattade med henne.

Det hände egentligen inget intressant på idrotten. Fast, jo Tyler hade ett gräl med idrottsläraren (en man i femtioårsåldern som hette Mr Dime). Det lät ungefär såhär:

”Och var har du ombyteskläderna då, Mr Slater?”

”Jag glömde dem, Mr Dime.”

”Och det vill du att jag ska tro på? Du har ju ’glömt’ dem varje lektion.”

”Jag har glömt dem!”

”Nej, det här duger inte Mr Slater. Nu blir det samtal mellan mig, dig och din far.”

”Hjälp, jag darrar.”

”Om du aldrig är här ombytt så kommer du få underkänt i idrott och…”

Efter det samtalet visste jag inte riktigt vad jag skulle tro om Tyler. Jag hade uppfattat honom som en tyst, blyg person men tydligen så kunde han skrika om han ville.

 

Sista lektionen på dagen var matte. Precis som igår glänste jag och överträffade till och med Fred, Chris smarta bästis. Jag försökte ignorera all uppmärksamhet som jag fick, vilket inte var lätt. När lektionen äntligen var slut packade jag snabbt ihop för att skynda mig till cheerleaderuttagningen, när Mrs Gween bad mig att vänta.

Tanya tecknade åt mig att hon skulle stanna där utanför och jag gav henne ett tacksamt leende. Jag och Tanya hade bara känt varandra i knappt två dagar men hon var redan en god vän.

När klassrummet slutligen tömts sa Mrs Gween, leende: ”Ja, Ms Pettier. Du måste undra varför jag höll kvar dig.”

”Ehh, ja.” svarade jag tveksamt.

”Jo, Ms Pettier. Jag har märkt att du är otroligt duktig i matte.”

Fånigt nog rodnade jag över berömmet. ”Tack.”

”Och du är också duktig på att redovisa hur du tänker matematiskt. Så därför tänkte jag be dig om en sak. Du förstår, här på Newclass har vi vissa elever som är lite efter än de andra i olika ämnen. För att kunna hjälpa de här eleverna att komma ikapp de andra, eller kanske få godkänt i ett visst ämne tilldelas de här eleverna varsin extralärare. Och de här extralärarna brukar vara våra egna elever. Så, duktiga elever är extralärare åt… mindre duktiga elever.”

Jag förstod vart hon ville komma nu. ”Du vill att jag ska bli extralärare i matte åt någon?”

”Exakt!” utbrast Mrs Gween glatt.

Jag visste inte om jag var så sugen på att bli någon extralärare. ”Tja, jag vet inte…”

”Det kommer att stärka ditt betyg.” sa Mrs Gween.

Det avgjorde saken. Även om jag har bra betyg i matte, så kan jag ju alltid få högre.

”Okej, jag är med Mrs Gween.” sa jag.

Lärarinnan log mot mig. ”Tack Ms Pettier. Imorgon efter skolan ska alla extralärare och elever som behöver hjälp samlas i kafeterian. Där får du veta vilken elev som du ska hjälpa.”

Jag tog adjö till Mrs Gween och gick sedan ut ur klassrummet. Där utanför väntade Tanya.

”Vad ville hon?”

Jag ryckte på axlarna. ”Att jag skulle bli en extralärare.”

”Och du sa…?” Vi började gå genom korridoren.

”Jag sa ja.”

Tanya höjde ögonbrynet. ”Varför?”

”För att det kan stärka mitt betyg i matte.”

Tanya himlade med ögonen. ”Som om du behöver det.”

Vi kom fram till mitt skåp, som jag låste upp och lade in mina grejer i.

”Ja, du får i alla fall chansen att hjälpa stackas underkända elever.”

Jag kunde inte urskilja om hon var ironiskt eller inte. Jag tog ut väskan och först då kastade en blick mot klockan. Jag stelnade till.

”Vad?” frågade Tanya.

”Jag är sen till uttagningen.”

I tio minuter nu hade Chris bara suttit där och inte gjort någonting alls utom att sett fundersam ut. Jag därimot hade gjort klart alla hypoteser och tänkte just börja kika i mikroskåpet när Chris plötsligt sa:
”Jag har funderat.”

”Så då kan du faktiskt tänka.”  sa jag ironiskt.

”Och jag har kommit fram till varför du är så otrevlig mot mig, när inga andra tjejer som jag har träffat har varit det.”

Jag slog ut med armarna. ”Berätta!”

”Jo, antingen så är du lesbisk.” talade Chris om. Jag stirrade på honom. ”Eller så har du en pojkvän.” Han såg frågande på mig. ”Vilket av dem?”

Jag bara skakade på huvudet. ”Ingadera.”

Han verkade för chockat för att säga något på ett tag. Jag tog tillfället i akt och räckte honom ett papper. Sen förklarade jag vad uppgiften gick ut på, så att han skulle börja jobba och sluta med sina dumma frågor.

Jag väntade tills han var klar med sina anteckningar innan jag började kika i mikroskåpet.

”Här, titta.” sa jag bryskt och sköt mikroskåpet åt honom.

Chris gav mig ett snett leende innan han tittade i mikroskåpet. Fortfarande utan att titta upp från det sa han till mig:

”I sånna fall förstår jag inte. Om du är singel och hetero, vad är då problemet?”

”Det kan bero på att jag tycker du uppblåst.” sa jag och började anteckna hur ämnet vi just tittat på såg ut i mikroskåp.

”Uppblåst?” frågade Chris och börja anteckna själv. ”Det har ingen tjej kallat mig förr.”

”Åh, stackare.” sa jag sarkastiskt och lade in ett annat ämne i mikroskåpet.

”Nej, det är faktiskt bra.” svarade Chris. ”Det gör det hela intressantare.”

Jag hejade mig i mitt arbete och såg på honom. Den raka, blonda luggen föll ner över ögonen när han böjde sig över sina papper och minen var fullkomligt obekymrad. Jag kunde verkligen inte förstå mig på honom.

Istället för att fråga vad exakt det är som blir mer intressant fortsatte jag arbetet. När kemilektionen väl slutade kastade jag mig ut ur klassrummet och blandade mig med vimlet så att Chris tappade bort mig. När jag kommit fram till mitt skåp hann Tanya och Adam ifatt mig.

”Hej där.” flämtade Tanya. ”Försökte du bli av med oss eller?”

”För om du försökte så ska veta att man inte blir av med oss så lätt.” inflikade Adam.

”Förlåt.” grimaserade jag. ”Jag ville bara komma ifrån Chris. Han är sjukt jobbigt.”

Tanya rynkade pannan och såg frågande ut. Adam lade huvudet på sned med ett förvirrat uttryck.

”Newland?” frågade han.

”Vad är det egentligen mellan dig och Chris?” undrade Tanya.

”Inget!” ropade jag så högt att flera i korridoren vände sig om och stirrade. Jag dämpade mg, tog ut min väskan ur skåpet (för vi hade idrott nu), låste och började gå. ”Det är inget mellan oss, jag svär. Chris kan bara inte lämna mig ifred.”

Tanya och Adam utbytte en menade blick.  Jag såg från den ena till den andra.

”Vad?”

”Verkar som att du har blivit Chris nya mål.” sa Adam med en axelryckning.

”Vaddå ’mål’?” fräste jag irriterat.

”Chris väljer alltid nya mål, det vill säga nya tjejer.” började Tanya förklara. ”Hans senaste var Danfe, du vet tjejen som han nyss gjort slut med. Jag antar att han tycker det är kul att snärja tjejer, få dem att bli helt galna i honom. Att charma dem, bjuda ut dem. Förföra dem helt enkelt.”

Jag grimaserade. ”Han ska då inte lyckas förföra mig!”

Adam sa inget och Tanya grimaserade. ”Vi får väl se. Hittills har han i alla fall aldrig misslyckas.”

Följande morgon inledde kemiläraren (som hette Mr Frencher) med att berätta för alla vem jag var. ”Vi har en nya elev idag, hon heter Alexandra…” och bla bla bla. Det där vanliga snacket. Tanyas egentliga labbpartner, någon Jenny, hade blivit sjuk idag. Passande för mig, för då kunde jag ta hennes plats.

Kemisalen, eller Sal14b som det stod på schemat, var inte som de andra klassrummen. Bänkarna var höga och stora. Längs väggarna fanns handfat och skåp, fulla av provrör och kemiska ämnen. Tavlan längst fram hade en projektor (wow, förnämt!) och karteden var lång och tom på papper.

Alla på lektionen bar vita rockar, det vill säga jag, Tanya, Adam, Chris och hans gäng och några andra som jag kände igen från Adams presentation. Alla verkade ganska trötta så här på morgonen, så det var ganska tyst och lugnt vilket jag uppskattade. Kemi var jag rätt bra på, och min förra lärare hade sagt att jag kunde få bra betyg i det här ämnet om jag anstränger mig.

”Idag ska vi undersöka vissa ämnen i mikroskåp och rita av det vi ser. Men innan det, så ska vi byta labbpartner!”

Halva klassen protesterade, däribland jag. Jag ville inte byta partner nu, jag hade ju just blivit ett team med Tanya!

”Inga protester!” röt Mr Frencher och alla tystnade. Han backade till tavlan, där han snabbt ritade upp en karta sett uppifrån av klassrummet. Så började han dra lott om vem som skulle sitta vars och därmed vilket labbpartner man skulle få. Tanya hamnade längst bak med Adam, vilket i för sig var kul för dem. Men det betydde dessvärre att jag själv skulle få en främling till partner.

Mr Frencher drog Chris namn. Han skulle få sitta i mitten. Nästan alla tjejer höll andan när han skulle dra vem som skulle få sitta bredvid honom. Jag bara himlade med ögonen.

”Sen har vi… Ms Pettier.”

Jag spärrade försträckt upp ögonen. Vänta här nu… hade han sagt Ms Pettier? Skulle jag sitta bredvid Mr populär? Skulle Chris bli min labbpartner? Nej, jag måste ha hört fel på något sätt. Inte kunde väl jag…

Men de svartsjuka blickarna jag fick av de andra tjejerna var svar nog. Chris skulle bli min labbpartner.

Jag suckade högt, utan att ens försökta dölja min besvikelse. Jag kunde nästan se hur mina chanser att få bra betyg i kemi flög väg.

”Så, ni kan sätta er på era nya platser nu.” sa Mr Frencher.

Det var med tunga steg som jag gick mot min nya plats. Chris hade redan satt sig där. Han log stort mot mig och visade upp en rad med perfekta, vita tänder.

”Hallå där New Girl.” hälsade han.

Jag gav Chris bara en giftig blick innan jag satte mig tungt bredvid honom.

”Har alla hittat till sin plats?” frågade Mr Frencher och såg ut över klassen. ”Då så. Börja! Kom fram och hämta ämnena, gör en hypotes innan ni kollar…”

Jag lämnade snabbt min plats och hämtade alla sakerna. Utan ett ord satte jag mig sedan bredvid Chris igen och började skriva anteckningar. Min nya labbpartner satt bara mållös och stirrade på mig.

”Ehh…” sa han tillslut. ”Vad gör du?”

”Utför uppgiften.” svarade jag utan att titta upp.

Han log lite förvirrat. ”Och vad är det för uppgift, då?”

”Det hade du vetat om du hade lyssnat på läraren, smartskaft.”

Leende blekande och ersattes av en irriterad min. ”Men kan du inte bara säga vad vi ska göra?”

”Varför skulle jag?”

”Men kom igen, snälla New Girl?”

Jag gav honom ett argt ögonkast. ”Kalla mig inte det!”

”Men det passar ju dig!” invände han. ”Du är ju ny, och du är en tjej.”

Åh Gud! tänkte jag. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Jag kastade hjärtat. Rätt ut genom fönstret, så hårt jag bara kunde.

Det var mitt personliga sätt att säga mig själv att jag inte ville ha Justin längre. Jag ville inte ha hans hjärta.

Men jag visst ju att det var en lögn. Jag ville visst ha honom. Jag ville ringa honom och böna och be att han skulle ta mig tillbaka. Säga att min värld inte fungerade utan honom. Att jag inte fungerade utan honom.

Men jag hade raderat hans nummer just för att hindra mig själv från att göra något sådant. Justin ville inte ha mig längre och på något sätt måste jag acceptera det.

Abba sjögn I was in your arms, Thinking I belonged there… Tårarna fortsatte att rinna och jag torkade bort dem. Det var löjligt, egentligen. Här stod jag och lipade över en kille som säkert redan glömt mig. Dumt.

Ljudet av en bil fick mig att titta ut genom fönstret. Mina föräldrar hade kommit hem. Jag snörvlade och försökte svälja gråten. De fick inte se mig gråta. Vi, jag och mina föräldrar alltså, hade inte pratat om Justin. Men jag hade hört mamma säga till pappa: ”Prata inte om Justin med henne. Det är bäst om hon får bearbeta och gå vidare med det här på egen hand.” Och det var precis vad jag ville.

 

En timme senare satt hela familjen samlat runt middagsbordet och åt på en köttgryta. Jag tog mod till mig och frågade:
”Kan inte jag få ta körkort?”

Mamma och pappa stelnade till och stirrade på mig, som om jag föreslagit att vi ska ta över världen med hjälp av en osthyvel.

”Körkort?” sa mamma. ”Varför vill du ha ett körtkort?”

”Tja, låt mig tänka.” sa jag ironiskt. ”Kanske för att kunna köra bil och därmed ta mig från ett ställe till ett annat?”

”Du behövde aldrig ett körkort i San Diego.” påpekade min pappa ogillande.

”Men då fick jag ju skjuts hela tiden.” Jag behövde inte nämna vem som skjutsat mig.

Vid tanken på Justin sänkte mamma blicken och pappa såg upprörd ut. Han verkade med ens inte ha något emot att ge mig något som jag bad om.

”Men självklart att du ska lära dig köra bil!” sa han. ”Ja, vi får boka körlektioner genast.”

Mamma gav honom en förebrående blick men jag log stort. ”Tack pappa!”¨

Han ryckte på axlarna och såg väldigt belåten ut.  ”Var så lite så.”

Mamma harklade sig i tystnaden som följde.

”Nå, Alex.” sa hon. ”Hur var skolan?”

Jag grimaserade. ”Vill du verkligen veta?”

”Osh, var det så illa?” frågade pappa.

Jag ryckte på axlarna och kände mig nästan lite obekväm. För jag och mina föräldrar brukar liksom inte… prata. Vi sköter vårt eget. Min sen Justin dumpade mig hade mina föräldrar drabbats av en prata-med-vår-ledsna-och-nyligen-dumpade-dotter sjukan. Ibland var det skönt men oftast gjorde det mig bara irriterad och obekväm.

”Hur var jobbet idag då?” bytte jag ämne.

Mamma och pappa började genast att ivrigt berätta för mig om sina jobb.

Jag nickade och log men egentligen lyssnade jag inte. Jag var inte särskilt intresserad av att veta vad de gjorde på sina nya jobb, som ändrat min värld så totalt. För egentlig var det ju de här nya jobben som förändrat allting så för mig. Om inte de kommit hade vi aldrig flyttat, Justin hade aldrig dumpat mig och jag hade aldrig förändrat mig själv så som jag nu gjort. Tänk egentligen! Förut hade jag varit söta lilla Alex, med långt hår, vid kjol och som alltid sågs med sin pojkvän. I dag i skolan hade jag visat upp en hårda Alex, med relativt kort hår, tajta jeans och smink som varit otrevlig mot skolans snyggaste kille. Imorgon kanske jag till och med var en cheerleader.

Efter en plågsam historialektion hade min första dag i Newclass High School äntligen tagit slut. Tanya erbjöd mig skjuts hem men jag påpekade att jag hade en cykel. Och det tog ju ändå bara tio minuter för mig att cykla hem.

Men trots mina egna ord var det med bitterhet som jag såg alla de andra sätta sig i sin bil och köra iväg. Jag kände mig… oduglig. Varför hade jag inte skaffat mig ett körkort och en bil? Varför var jag den enda som inte hade det?

Jag suckade tungt. Nej, bäst att ta sig hem nu. Jag låste upp cykeln och började trampa mig hemåt.

När jag kastade en sista blick mot skolan fick jag syn på en gestalt vid den stora dörren. Jag saktade ner och kisade. Det var Tyler. Huvan dolde fortfarande hans ansikte. Han tog fram en skateboard ur väskan som han sedan började åka fram på. Mitt hjärta tog ett skutt. Jag var inte alls den enda som inte hade en bil! Tyler skatetade hem!

En lilla, obetydliga vetenskapen gjorde mig mycket bättre till mods och fick mig att cykla hem med ett leende på läpparna.

 

Jag låste upp dörren till huset och gick in. Klockan var fyra, vilket betydde att arbetarna hade gått hem och att mina föräldrar slutade jobbet om en timme. Jag släppte väskan på golvet och gick upp på mitt rum. Det mesta var redan i ordning där. På väggarna satt svarta tapeter med röda rosor. Min stora säng stod i et hörn, bredvid ett stort fönster som vette ut mot gatan. Det fanns ett svart skrivbord och en bokhylla (som var full med böcker som jag aldrig läst) och en byrålåda som det stod en cd-spelare på. Golvet täcktes av en röd, fluffig matta som var underbar att gå i med bara fötter.

Jag kastade mig ner i min säng och stirrade upp och det vita taket. Fan. Jag som trodde att jag utrotat allt vitt i mitt rum.

I brist på att göra annat gick jag ner och rotade bland min mammas cd-skivor. Mina egna har jag repat sönder och min dator fungerade inte.

Jag godkände en Abba skiva som jag tillslut satte in i spelaren. The winner takes it all började. Jag öppnade lite på måfå mitt smyckeskrin och tog upp mitt bylockarmband. Ett leende ryckte i mungipan. Armbandet hade jag fått av mamma och pappa. Bylocken hade de också gett mig, vissa hade jag köpt själv och ett av dem…

Jag stelnade till och stirrade på ett av bylocken mellan mina fingrar. Ett rött hjärta. Jag kom fortfarande ihåg hur jag fick det, som om det var igår.

 

Jag satt på sängen i Justins rum. På väggarna hängde affischer av popgrupper. Solen lyste in genom fönstret. Justin själv satt framför mig på sängen, med handen invirad i mitt hår och läpparna mot mina.

Han drog sig ifrån mig med ett finurligt leende. ”Nu får du blunda.”

Jag lydde och hörde hur Justin flyttade sig från sängen. Jag frågade: ”Vad gör du?” trots att jag mycket väl visste det. Det var nämligen min födelsedag idag och Justin hade inte gett mig någon present än.

”Ha tålamod, bara.” blev svaret. Jag kände hur Justin satte sig bredvid mig igen och en liten sak placerades i min hand.

”Du kan titta nu.”

Jag öppnade ögonen och drog efter andan när jag fick syn på det lilla, söta bylock hjärtat i min hand.

”Åh, Justin!” flämtade jag.

”Tycker du om den?” log han.

”Jag älskar den! Åh, den är underbar!”

”Då passar den ju till en underbar person som du.” sa han och kysste mig. ”Jag tyckte att det passade med ett hjärta, eftersom jag givit mitt hjärta till dig.”

Men du tog det tillbaka, ville jag säga. Du tog tillbaka ditt hjärta.

Nu när minnet bleknat bort rann tårar längs mina kinder. Det gjorde så ont att minnas, men trots det kunde jag ändå inte glömma. På något sätt gjorde det ännu ondare.

Jag gick in i klassrummet och satte mig bredvid Tanya. Chris hade slagit sig ner bredvid Fred i raden längst bak. Precis som på franskalektionen satt alla tjejer (utom mig, Tanya och några få till) bakvända och tittade på honom. Och han verkade allt annat än besvärad av det, nejdå, han njöt i fulla drag. Vilket bara ökade min irritation. Gud, vem trodde han att han var egentligen? Han betedde sig som någon himla…

”Som ni nog har märk har vi en nya elev idag.” inledde Mrs Gween lektionen. ”Hon heter Alexandra Pettier och jag tror att de flesta av er redan har träffat henne, så då kan vi sätta igång med lektionen. Först ska vi ha en genomgång…”

Halva klassen stönade och Chris utbrast: ”Men seriöst, måste vi?”

”Ja, vi måste.” sa Mrs Gween orubbligt. ”Idag ska vi gå igenom x och y…” hon vände sig mot tavlan och började skriva upp en ekvation. Jag kunde genast se att svaret på den blev 11, 4. Det var inte särskilt krångligt, på min förra skola hade vi just jobbat med det här.

”Så, kan någon säga mig vad svaret blir och förklara varför?” frågade Mrs Gween och såg ut på klassen. ”Mr Slater kanske?”

Hela klassen vände sig mot Tyler, som satt ensam vid en bänk. Han hade luvan på munkjackan uppfälld, på så sätt att det var svårt att se hans ansikte. Tyler lyfte trött huvudet och tittade på lärarinnan.

”Ehh… vad sa du?”

Chris brast ut i skratt och därmed även halva klassen. Jag grimaserade bara och Tanya suckade.

”Tyst!” röt Mrs Gween åt de som skrattade. Till Tyler sa hon: ”Kan du lösa ekvationen på tavlan?”

Tyler stirrade på tavlan i vad som kändes flera minuter. Tillslut erkände  han: ”Nej, Mrs Gween, det kan jag inte.”

Lärarinnan vände sig, som om det här var det svar hon väntat, mot klassen och frågade: ”Någon annan som kan?”

När alla satt tysta och stilla räckte jag tillslut tveksamt upp handen. ”Kan det vara 11, 4 Mrs Gween?”

Hon spärrade glatt upp ögonen och log. ”Det är helt rätt, Ms Pettier! Kan du berätta hur du fick ut det?”

Jag förklarade, en aning tveksam på grund av att jag hade allas uppmärksamhet nu, hur jag räknat ut det. När jag var färdig såg alla imponerade ut och Fred utbrast: ”Just det, det är så man gör!”

”Jag visste inte att du var så smart.” viskade Tanya till mig. Jag rodnade och svarade inte. Men inombords log jag.

 

Under hela mattelektionen fortsatte jag att glänsa och imponera på Mrs Gween. När lektionen slutade berömde hon mig stort och Tanya påstod att jag var nya Einstein.

”Nämen ge dig.” sa jag med blossade kinder. Vi började gå genom korridoren. ”Jag hade ju gjort de där talen på min förra skola.”

Jag stannade framför en anslagstavla med Tanya bredvid mig. Där fanns det en massa lappar om auditions i olika aktiviteter, som basketlaget, en bokklubb och sånt… Jag sökte efter en lapp där det stod någonting om en dansgrupp. Vi hade haft en dansgrupp på min förra skola som jag hade gått i. Jag älskar dans.

”Men har ni ingen dansgrupp?” utbrast jag besviket när jag inte hittade något.

”Dansgrupp?” sa Tanya, som om det var ett helt främmande ord. ”Nää… Hurså?”

Jag ryckte på axlarna. ”Jag gick i en dansgrupp på min förra skola. Det var rätt kul…”

”Hm.” Tanya granskade lapparna med en fundersam min. ”Du kanske kan börja i cheerleader teamet istället? Det är nästan som att dansa… med pom-poms.”

Jag skrattade till. ”Är inte alla cherrleaders korkade bimbos typ?”

Tanya ryckte på axlarna. ”Du kan bli den första smarta.”

”Jag kan redan se rubriken!” sa Adam, som plötsligt dök upp bakom oss och fick mig att hoppa högt. ”Alex- den första smarta cheerleadern!”

Tanya och jag skrattade.

”Nämen sergiöst.” sa Adam sedan, när vi tystnat. ”Du borde i alla fall försöka komma med. Intagningen är imorgon, efter skolan.”

”Hm.” Jag var tveksam. ”Jag ska tänka på saken.”

”Jaha, Alex…” sa Adam och lutade sig tillbaka i stolen. ”Då återstår väl bara att välkomna dig till Sun Beach!”

”Sun Beach?” sa jag oförstående.

”Ja, det här området kallas för Sun Beach.” förklarade Tanya.

Jag drog samman ögonbrynen. ”Varför?”

Tanya öppnade munnen för att svara, men Adam hann före.

”Den historien kan jag berätta. Du förstår, det var en gång…”

”Nej, börja inte nu igen!” stönade Tanya.

”…ett område i San Fransisco.” fortsatte Adam oberört. ”I det här området fanns det en strand. Alla älskade den stranden och spenderade mycket tid där. På kvällen gick solen ner vid horisonten och gav stranden en vacker, gyllene färg. Som om stranden var en sol i sig själv.” Tanya himlade med ögonen. ”Därför började alla kalla stranden för Sun Beach. Och sedan så spred namnet sig, och snart kallade alla hela området för Sun Beach.”

”Så, slut på sagan.” sa Tanya snabbt. ”Får jag se ditt schema.” Matsalen hade börjat tömmas på folk nu. Chris hade lämnat den och i och med det även hans anhängare.

Jag räckte henne mitt schema som hon granskade.

”Vi har matte, idrott, bild, kemi, geografi och historia ihop.” konstaterade hon och räckte tillbaka schemat. ”Nu, efter lunch, har vi matte.”

Ja! utropade jag för mig själv. Matte har jag alltid varit bra i. På min förra skola var jag faktiskt bäst i klassen.

”Japp, jag ska ha engelska.” sa Adam. Han kastade en blick på sitt armbandsur och for upp från stolen. ”Faktum är jag redan är sen till lektionen…” han såg ursäktande på oss. ”Tanya, Alex den sköna…” Han gick iväg.

”Oroa dig inte.” sa Tanya till mig. ”Han låtsasflörtar bara med dig.”

Jag drog på munnen och nickade. Jag hade redan fattat det.

”Hur länge har ni två känt varandra egentligen?” frågade jag.

Tanya ryckte på axlarna. ”Sen dagis, tror jag. Kanske längre till och med.”

Vi satt tysta en stund innan Tanya slutligen föreslog: ”Ska vi gå?”

 

Snart stod jag utanför Sal 21a (mattesalen) med en mattebok i handen och Tanya bredvid mig. Jag upptäckte att det var mycket bekvämare att stå och vänta på lektionen med någon än att vara ensam.

Fler och fler anslöt sig till väntar-på-att-få-gå-in-till-matten gruppen. Bland dem fanns Chris och hela hans gäng och den där Tyler. Chris hördes överallt men Tyler höll sig undan från de andra, långt bort. Jag försökte inte låtsats om någon annan än Tanya, som jag pratade med. Men rätt som det var hörde jag:

”Men är det inte New Girl igen!”

Jag vände mig bort från Tanya och såg på Chris, som flinade stort mot mig med Fred vid sin sida. Varför kunde Mr populär inte bara lämna mig ifred? Jag orkade inte med killar som han just nu.

”Men är det inte Killen som försökte köra över mig.” svarade jag kyligt.

Tanya gav mig en känner-du-honom-blick som jag ignorerade.

”Du, kan inte vi bara glömma det där nu.” log Chris. Han räckte fram handen. ”Jag är Chris Newland, trevligt att träffas.”

Jag skakade inte hans hand. Några av hans anhängare skrattade, vilket irriterade mig bara ännu mer.

”Kom igen nu, du är väl inte långsint?” frågade Chris.

Jag förberedde mig på att svara, men avbröts av en lärare som trängde sig fram till dörren. Hon var ung och blond, med glasögon och presenterade sig som Mrs Gween. Hon började berätta för mig, medan alla de andra gick in i klassrummet, om vad vi höll på med i matten just nu men jag lyssnade inte. Min koncentration var på Chris, vars blick inte lämnade mig en sekund när han gick in och satte sig.

”Hey! Där är Adam!” ropade Tanya och vinkade åt en kille som satt vid ett ensamt bord. Jag och min nyfunna vän lastade våra brickor med pizza och dricka, innan vi gick och satte oss vid killen som Tanya kallat Adam.

Adam var också i min ålder. Han var lika lång som jag, med svart hår som låg på plats med något hårgrejs, ett runt, kinesiskt ansikte och bruna ögon. Hans kläder utgjorde ett par jeans och en blå skjorta. Han log stort mot mig när jag satte mig bredvid Tanya.

”Vem har vi har då?” sa han, lade huvudet på sned och såg på mig med nyfikna ögon.

”Adam, den här är Alex. Alex, det här är Adam.” presenterade Tanya.

”Alex.” sa Adam och rätade på sig. ”Du är snygg.”

Jag rodnade och skrattade nervöst. Tanya grimaserade.

”Glöm det Adam.” sa hon. ”Hon är inte din typ.”

Adam höjde ett ögonbryn. ”Inte min typ?”

”Nej, inte din typ.” konstaterade Tanya. ”Din typ är den tillräckligt-galna-för-att-tänkas-gå.ut-med-dig typen.”

”Osh.” sa Adam och grimaserade. ”Den sved.”

Tanya och jag skrattade och Adam drog på munnen. Jag tyckte redan om de här människorna.

”Men, men.” sa Adam när vi tystnat. ”Jag har inte sett dig förr, så du är ny?”

”Japp, jag har nyss flyttat hit från San Diego.” svarade jag.

”Då vet du ju ingenting om den här skolan!” utbrast Adam och log. ”Och som chef över skoltidningen känner jag att det är min plikt och berätta allt jag vet för dig.”

”Vad har skoltidningen med det att göra?” mumlade Tanya, men blev hyssad av Adam.

”Alltså.” började Adam allvarlig och såg på mig. ”Här på Newclass har vi olika grupper. Snart får du reda på vilken grupp som du tillhör. Vi börjar med…” han gjorde en dramatisk paus slog sedan ut med armen. ”De populära!”

Jag hittade åt de håll han pekade och fick syn på Mr Populär, som satt vid ett bord omringat av en massa andra människor. Föga överraskande att han var med i De populära.

”Ledaren för De populära är Chris Newland. Det är de där blonda. Chris är kapten för basketlaget. Alla som ingår i De populära är de som går i basketlaget, cheerleaders och vissa, utvalda personer.” berättade Adam.

Jag granskade Mr Populär, eller Chris som han tydligen hette, och fick syn på att han pratade extra mycket med en mörkhyad kille med lockigt, svart hår.

”Vem är den mörka killen?” frågade jag.

”Det är Fred. Chris bästa vän. Forward i basketlaget och skyhöga betyg.” svarade Adam genast. ”Han och Chris har nyligen gjort slut med sina flickvänner. Det är därför som det är extra mycket brudar kring dem nu.”

”Vilka var de ihop med?” frågade jag. Min nyfikenhet visste inga gränser.

”Fred var ihop med Kim.” Adam sökte med blicken tills han pekade på en brunhårig tjej som satt och pratade med sina vänner. ”Och Chris var ihop med Dafne, cheerleader kaptenen.” Han pekade på en blondin som hade fullt upp med att byta saliv med en kille.

”Hon verkar ha gått vidare.” konstaterade jag och mina nya vänner skrattade.

”Till nästa grupp.” sa Adam och slog ihop händerna. Han lät blicken svepa över matsalen innan han slutligen pekade mot en grupp som det knappt hördes något alls ifrån. ”De nördiga. De sitter antigen framför datorn hela dagen eller med näsan i en bok. Sen har vi De korkade…”

Adam fortsatte att presentera olika grupper elever och avslutade med att säga att de själva (han, Tanya och några till) tillhörde De roliga. Vid detta fnös Tanya föraktfullt och Adam började argumentera om varför just de var De roliga. Jag lyssnade inte. Jag hade uppmärksamheten på den enda person som Adam inte hade placerat in i någon grupp. Han satt ensam vid ett bord, längst in i matsalen. Jag funderade på varför jag kände igen honom så mycket och kom fram till att det var killen jag suttit bredvid på engelskan, han som somnat.

”Vilken grupp tillhör han då?” frågade jag och pekade på den ensamma killen.

Adam och Tanya avbröt sin livliga diskussion och kisade mot killen jag pekade på.

”Han har ingen grupp.” sa Adam slutligen. ”Han är bara… tillbakadragen. Ensam.”

”Vem är han?”

När Adam tvekade svarade Tanya. ”Han heter Tyler. Vi har matte och idrott ihop. Fast han är aldrig med på idrotten och har rätt taskiga betyg i allt, har jag hört. Fast…” hon ryckte på axlarna. ”Jag ska väl inte säga någonting, jag vet ju egentligen inte vem han är.”

Efter franskalektionen hade vi lunch, vilket syntes i korridoren: Alla rusade mot matsalen som om det gällde livet. Jag lyckas (med hjälp av ett par armbågar) tränga mig fram till mitt skåp. Jag låste upp skåpet och lade in mina saker. Sedan stod jag kvar och stirrade på den gråa metallen. Jag kände mig så konstigt ensam. Jag hade aldrig tyckt om att ha en massa människor omkring mig, så det var inte det som jag längtade efter. Men åtminstone en vän. Eller två. I San Diego hade jag alltid haft Justin i närheten. Vi hade nästan aldrig skilts åt. I skolan hade vi haft alla lektioner tillsammans, vi hade pluggat tillsammans, gått på någon enstaka fest tillsammans. Man såg aldrig den ena utan den andre av oss. Vi hade hört ihop. Justin hade alltid funnits där för mig.

Jag märkte inte att mitt grepp om skåpdörren hade hårdnat. En klump hade uppkommit i halsen och jag försökte förgäves svälja ner den. Det sved i hjärtat.

Jag saknade Justin.

”Herregud!” utbrast jag lågt för mig själv när tårar började svida innanför ögonlocken. Varför var det så svårt att glömma honom? Han var ju ingen, bara en idiot som dumpat mig för att jag skulle flytta. Han var ju korkad, elak… snygg, smart, rolig…

Jag suckade tungt för mig själv. Jag måste hitta ett sätt att glömma honom på. Det måste ju gå, på något sätt. Han hade säkert redan glömt mig.

Jag låste skåpen och började gå genom den nästen tomma korridoren. Jag höll blicken fäst på mina sneakers och därför såg jag inte den springande tjejen förrän hon sprang in i mig.

Jag hann bara känna en hård knuff u magen innan jag låg nere på golvet och papper flög åt alla håll. Jag var för överrumplad för att göra något först och bara stirrade på den svarthåriga tjejen som började samla ihop sina papper.

Hon såg ut att vara lika gammal som jag, bara lite kortare. Hennes svarta hår var klippt i en page och hennes ögon stora och bruna. Hon hade på sig ett par svart shorts och en vit t-shirt där det stod Are you living or just existing? Jag återfick handlingsförmågan och började hjälpa henne att samla ihop alla papper.

”Kunde du inte ha sett dig för?” sa tjejen irriterat.

”Förlåt.” svarade jag osäkert.

Jag tänkte fortsätta, men tog just upp ett papper med en teckning på. Teckningen kunde lika gärna ha varit ett foto, så otroligt detaljerad var den. Den föreställde en kille som satt och spelade gitarr under ett träd. Jag satt bara och stirrade på den till dess att tjejen ryckte den ur mina händer.

Hon reste sig upp och jag gjorde det också. Tjejen pressade ner teckningen i en läderväska med blossande kinder. Jag lyckades klämma ur mig:

”Har… har du ritat den där?”

”Kanske det.” fräste tjejen utan att titta på mig.

Jag spärrade imponerat upp ögon.

”Wow! Du är ju sjukt duktig!”

Tjejen blev ännu rödare och skruvade på sig. ”Tack…”

”Du borde ju bli… illustratör eller något!” fortsatte jag. Tänk om jag kunde rita sådär.

Tjejen såg äntligen på mig. Hennes blick var granskande. Hon sa tillslut: ”Du är ny här, eller hur?”

Jag nickade. ”Japp.”

”Tjaa… jag är Tanya.” sa tjejen och log lite.

Jag log lättat mot henne. Äntligen något som pratade med mig, utan att vara stöddig, otrevlig eller att vara en lärare. ”Jag heter Alex.”

Tanya skruvade på sig och sa efter en lång tystnad.  ”Ja, jag hörde att de serverar pizza idag. Ska vi äta lite?”

Jag nickade ivrigt och vi började tillsammans gå mot matsalen. Vi började prata lite blygt, sedan allt mer öppet och snart skrattade vi högt.

Och så gick det till när jag blev vän med Tanya.

 

Mr Bramon må vara schysst som person, men ärligt talat: hans lektioner var dötrista. Han bad mig att slå upp en sida om någon Jonathan Swift som tydligen skrivit en bok som hette Gullivers resor. Efter att Mr Bramon berättat något obetydlig fakta om den här snubben (som dessutom är död sedan länge) fick vi alla ett papper med frågor om den här Swift som vi skulle svara på.

Jag försökte faktiskt svara på frågorna, vilket jag verkade vara ensam om. Killen bredvid sjönk ihop på bänken. Jag insåg inte att han somnat fören Mr Bramon kom och väckte honom.

Första lektion var alltså ingen större hitt. Jag skyndade mig ut när den slutade och trängde mig fram till mitt skåp, där jag lade in mina grejer. Sen tog jag upp mitt schema för att se vad jag hade nu. Åh nej. Franska. Jag hatar franska, eftersom jag suger i det.

Jag tog fram en bok med en fransktitel, låste skåpet och kolla sedan efter vars tortyrtimmen (franska lektionen) skulle äga rum. Vilket tur. I Sal 12c, klassrummet här bredvid.

Jag gick och ställde mig bredvid dörren till klassrummet och väntade på att lektionen skulle börja, när en röst sa: ”Hej, kolla! En New Girl!”

Jag snodde runt mot rösten och stod genast ansikte mot ansikte med kille i min ålder. Han var skitsnygg, konstaterade jag direkt. Hans blonda hår stod åt alla håll, antagligen med hjälp av typ hårvax. Hans hud var solbränd, ögonen ljusblå, käken bred, näsan rak men inte stor, läpparna smala och tänderna raka och vita. Ingenting med hans ansikte var fult, han hade inte ens någon finne. Han var muskulös (något som sade mig att han tränade mycket) och hans kläder dyra. Han såg ut att ha halva skolan runt sig. För det mesta var det snygga tjejer och killar som var lika vältränade som han själv.

Killen log charmerade mot mig och någonting med honom var välbekant. Han tycktes också känna igen mig, för han granskade mig med en rynkad panna, innan han utbrast:

”Vänta lite här nu! Är inte du den där tjejen som bara cyklade rätt ut på vägen imorse?”

Jag stirrade på honom i ett par sekunder till, innan jag lyckades känna igen honom.

”Var du killen i den röda Porschen?” utbrast jag.

Killen flinade och hans anhängare skrattade. Killen sa: ”Jepp, New Girl, det var jag. Så du gillar min bil?”

Anhängarna skrattade igen och plötsligt blev jag arg. Jag hade inte tänkt på det förut, då hade jag varit så stressat, men nu kom jag på: Den här killen hade nästan kört över mig! Jag kunde ju ha dött.

”Du höll på att köra över mig!” ropade jag ilsket.

Killen slutade le och såg förvånad ut. Anhängarna sa ett dramatiskt : ”Ooo…”

”Ehm, ursäkta?” sa han oförstående. ”Men det var faktiskt du som inte såg dig för.”

Jag försökte hitta något passande svar, utan resultat. Men som tur kom franskaläraren just då och låste upp klassrummet. Hon hälsade på mig och presenterade sig som ”Mrs Florens.”

Jag satte mig vid en ensam bänk och förberedde mig på en tråkig lektion. Men Mrs Florens var fatiskt en duktig lärare som gjorde lektionen en aning intressant. Killen som jag nyss pratat med, som jag nu döpt till Mr Populär, satt längst bak med en annan kille som han hela tiden pratade med. Alla tjejer satt bakåtvända för att titta på honom och många av killarna vände sig om för att prata lite med Mr Populär.

Just nu tyckte jag bara att Mr Populär var dryg och att tjejerna var ytliga, men, ärligt talat, så var jag tvungen att erkänna för mig själv: Om inte jag nyss fått hjärtat krossat hade jag kanske också hängt runt honom. Jag menar, titta på killen! Han var snygg, stilsäker och tydligen också ganska smart, för han hade rätt på alla frågor som Mrs Florens ställde.

Men, som sagt, som nuläget såg ut irriterade jag mig bara på Mr Populär, hur snygg han än var.

 

Jag kastade mig på cykeln och cyklade i ilfart. Jag bannade mig själv för att jag aldrig tagit körkort och skaffat mig en bil, som alla andra. Men Justin hade alltid skjutsat mig överallt i San Diego, så jag hade aldrig ens tänkt tanken på att själv lära mig att köra bil.

Jag såg mig inte för innan jag cyklade över vägen, vilket resulterade med att jag nästen blev överkörd av en röd Porsche.

”Se dig för!” skrek föraren åt mig.

”Förlåt!” tjöt jag över axeln och fortsatte.

Jag fick syn på skolan just som det ringde in. Min nya skola var en stor, röd tegelbyggnad som hette Newclass High School. Parkering var full av bildar, däribland den röda Porschen som nyss hållit på att köra över mig. Var jag den enda här som inte hade ett körkort eller?

Jag suckade tungt och styrde in cykeln till ett stuprör, där jag låste fast den. Trots att jag var sen, tvekade jag innan jag gick in. Ni förstår, att komma till en ny skola är som att komma till ett nytt land. Nytt språk, ny kultur och nya regler. Framför allt nya regler. Det tar ett tag innan man lär sig dem. Och det var det jag fruktade. Den här ’inlärningstiden’.

Slutligen fick jag mig själv att bana mig fram mellan eleverna, in till den nya skolan. Jag hittade snart till receptionen. Där stod rektorn. Hon var en medelålderskvinna, med rakt, brunt hår till axlarna och sånna där tant-kläder.

”Du är sen, Ms Pettier.” konstaterade hon kallt.

”Ja, jag vet, jag är så hemskt ledsen…”

Hon avbröt mig.

”Jag heter Mrs Finn, trevligt att träffas.” Fast hon verkade inte alls tycka att det var trevligt. ”Tilltala mig som Rektor Finn. Här på Newclass High School håller vi hög disciplin…”

Samtidigt som hon sa det skrek någon: ”Kolla! Jag kan pressa in en hel godis i näsan!”

Rektor Finn suckade och verkade ge upp. ”Hur som helst.” sa hon ”Här är ditt schema och en karta över skolan. Om du vill följa med, så kan jag visa dig runt…” Hon började gå och jag följde efter. Korridorerna var tomma nu, eftersom lektionerna hade börjat. Väggarna här var gråa och kantade av skåp. Över dörrar stod det saker som Sal 12b, Sal 13e och Förråd. Rektorn förklarade för mig hur man hittade, hon visade mig matsalen och gympasalen, och slutligen till mitt skåp.

Mitt skåp var silverfärgat, som alla andras, och hade ett inbyggt kodlås. Rektor Finn gav mig koden till låset (hoppas att jag kan memorera det nu!) och jag låste upp skåpet. Där fanns redan böcker, en penna och ett sudd.

”Jag lämnar dig nu. Ha en trevlig dag.”

Så lämnade rektorn mig.

Jag tittade på mitt schema och såg att jag hade engelska som första lektion i Sal 11c. Okej.

Jag tog vad som jag antog var min engelska bok, min penna och sudd, och började sedan leta efter den där salen. Jag gick fel säkert ett dussin gånger, innan jag slutligen (klockan tjugo över åtta) hittade en dörr med skylten Sal 11c ovanför sig.

Jag öppnade dörren och klev in. Ett tjugotal elever, plus en gammal man som jag antog var läraren, vände sig mot mig och det blev knäpptyst. Jag kände hur kinderna blossade och jag bara stod där i dörröppningen och bara tvekade.

Läraren kom till min räddning.

”Ah.” sa han och rättade till sina glasögon. ”Du måste vara Ms Pettier, den nya eleven?”

Jag nickade.

”Välkommen då. Jag är Mr Bramon.” Vi skakade hand. ”Ja, slå dig ner då.”

Jag gick och satte mig på den enda lediga platsen, längst fram bredvid en kille i säckiga kläder. Brunt hår stack fram under en keps och han lutade huvudet mot handen. Han verkade ytterst uttråkad.

”Hon är sen!” gormade någon i klassen. Jag rodnade igen.

”Äh, hon är ju ny.” sa Mr Bramon avfärdande. ”Då får man komma lite sent.” Han blinkade åt mig och jag gillade den här läraren genast. Så fortsatte han med lektionen.

Jag och pappa har åkt till jobbet. Hemma vid 5. Ha en bra första dag i skolan!

 

Jag stirrade på lappen som låg på köksbordet, medan jag åt på en macka. Lappen var vit, precis som allt annat i det här nya huset. Vita väggar, vita bord, vita stolar... själva huset var också vitt. Tack och lov att golvet i alla fall var svart. Annars hade jag blivit tokig.

”Vitt är fräscht.” hade mamma sagt, när jag kommenterat allt de vita. ”Vitt är nytt.”

Jag kunde i för sig hålla med om att jag satsade på nya saker nu. Jag hade bestämd mig för att ge mig själv en ny start.

Dagarna efter att Justin dumpat mig hade jag bara gråtit. Många gånger hade jag funderat på att försöka ringa honom och jag hade känt mig så fruktansvärt ensam. Men så fort som jag kom hit, till San Fransisco, hade jag bestämt mig. Dags att starta om. Nu ska jag glömma Justin, den idioten, och jag ska födas om på nytt. Jag hade klippt alla band med honom, fullkomligt raderat honom ur mitt liv. Jag hade kastat alla hans gåvor till mig, raderat hans kontakt i telefonen och gjort en makeover på mig själv. Jag hade dessutom klipp banden med alla mina gamla vänner, eftersom de alla har något med Justin att göra. Men jag kommer inte att sakna dem, de var ändå alla plastvänner. Jag kunde inte prata med dem. Alltså ingen större förlust.

Vi hade varit här i San Fransisco i tre dagar. Mitt rum låg på övervåningen (det största sovrummet, såklart) och hade fått en stor säng och svart-röda tapeter. Mamma och pappa hade direkt börjat på sina nya jobb, och jag hade varit ensam med gubbar som mina föräldrar anställt för att måla, tapetsera, bära in möbler os.v. Jag hade gått en liten runda runt villaområdet som vi flyttat till och hjälpt arbetarna. Inte gjort så mycket.

Jag reste mig upp, gick och borstade tänderna, klädde på mig och gjorde mig sedan redo för min första dag i skolan. När jag skulle gå ut i hallen stannade jag vid en helfigursspegel, som mamma hängt upp. Fast, på tal om vad jag gjort här i San Fransisco, jag hade ju också gjort den där makeovern.

Jag hade bestämt mig för att förändra mig själv, för att det ska hjälpa mig att glömma Justin. Först hade jag gått till frisören och klippt av och permanentat mitt blonda hår, som förut räckt ner till midjan. Justin hade älskat mitt hår när det var så, därför hade jag ändrat det så att han inte skulle kunna gilla det.

Mitt hår räckte nu till en liten bit nedanför axlarna. Det hade bruna slingor och vred sig i perfekta lockar.

Förut hade jag alltid haft klänningar på mig, eftersom Justin tyckte att jag var så fin i dem. Nu bar jag ett par tajta jeans, en svart, djupt urringad Guns’N’Roses t-shirt och under det ett ljusrosa linne.

Jag hade mascara och kajal runt ögonen och ljusrött läppglans. Förut hade jag alltid varit osminkad, trots att jag tycker att det är snyggt med smink, för Justin tyckte att man bara såg plastig ut med smink.

Nu insåg jag hur mycket jag gjort till mig för Justin. Jag hade levt precis efter hans villkor och försökt vara som han ville ha mig. I skolan hade jag varit tyst och obemärkt, dels för Justin också var det, och dels för han alltid klagade på de som vågade ta plats. Men nu, ja, nu skulle jag vara precis som jag ville. Jag skulle strunta i vad alla andra, speciellt vad Justin, tycker och vad de tänker. Jag är jag. Och om det inte duger, ja, det är väl inte mitt problem?

Jag drog ett djupt andetag. Nu när jag haft mitt lilla pepptalk kändes det bra. Jag var inte ett dugg nervös.

Jag kastade en blick på klockan. Tio i åtta. Det var lugnt, vi började åtta. Eller, vänta lite nu… Jag stelnande till. Vad var det mamma hade sagt?

”Jag har pratat med rektorn. Du ska möta henne i receptionen tio i åtta, så att hon hinner visa dig runt på skolan.”

Fuck.

 

Jag bokstavligt talat hoppade fram på vägen. Jag var så glad! Varför? Jo, för att jag nyss fått ett sms från min pojkvän Justin, där han undrade om vi kunde träffas vid kiosken. Sen jag berättat för honom att jag och mina föräldrar skulle flytta till San Fransisco, hade stämningen mellan oss varit en aning... tja, ansträngd. Vi hade knappt pratat med varandra. Men nu, ja, nu skulle allting bli bra igen. Vi skulle prata ut om det och hitta en lösning, så att vi kunde träffas ändå. Vi skulle kanske kunna hälsa på varandra på helgerna, och på veckodagarna kunde vi prata via telefon, sms:a med varandra och chatta.

Jag rundande hörnet och fick syn på Justin, som stod lutat mot en lyktstolpe i närheten av kiosken. Solen lyste genom hans honungsfärgade hår, och på hans perfekta ansisktdrag. Han bar en vit t-shirt och ett par shorts. Det var en varm dag här i San Diego. Fast, det är ju nästan alltid varma dagar här. När vi hade pratat och rätt ut saker och ting kanske vi kunde gå till stranden.

Justin hade inte fått syn på mig än. Han läste en plansch som var uppsatt på kiosken. Mina läppar särades i ett leende. Seriöst, min pojkvän måste vara den snyggaste killen i hela USA. Och den snällaste, mildaste och roligaste. Att bara se honom fyllde mig med bubblande känslor. Jag och Justin har varit ihop sen vi var tretton, alltså i hela tre år. Det har alltid varit vi två. Vi gör allting tillsammans och med Justin känner jag mig… mindre ensam. Jag känner mig kompletterad. Jag, åh, det kanske låter fånigt, men jag älskar honom. Pappa säger att det bara är tonårshormoner men jag tror att det som jag och Justin har är äkta kärlek.

”Justin!” ropade jag och vinkade. Han vände blicken mot mig och vinkade också. Och om jag inte varit så uppfylld av glädje och kärlek, kanske jag hade lagt märkte till att han inte besvarade mitt leende. Eller att kramen han gav mig var en aning ansträngd.

”Åh, Justin.” log jag och svepte mitt långa, blonda hår ur ögonen. ”Jag är så glad över att vi äntligen kan prata. Det har känts så konstigt mellan oss.”

”Jo, Alex…” började Justin tveksamt.

Jag avbröt honom.

”Vi kommer lösa det här.” sa jag med övertygelse. Jag tog hans ansikte mellan mina händer och såg honom djupt i hans blåa ögon. ”Vi kan väl inte låta detta komma emellan oss?”

”Alex.” sa Justin skarpt, lyfte bort mina händer och tryckte dem mot mig. ”Vi måste prata. Angående flytten.”

Mitt leende bleknade och nu blev jag medveten om hans allvarliga ansiktsuttryck. Tankarna började snurra och hjärtat slå fortare, fast inte av en positiv anledning.

”Justin?” sa jag osäkert. ”Hallå… du vet väl att den här flytten inte är min idé?”

Och det var det inte heller. Det var mina idiotiska föräldrars idé att vi skulle flytta till San Fransisco eftersom de tydligen fått superbra, nya jobb som professorer på ett universitet  som de bara var tvungen att ta, för jobbet var tydligen deras drömjobb och lönen var hög. Det spelade ingen roll hur mycket jag än skrek och bråkade, vi skulle ändå flytta.

”Jag vet det.” sa Justin. Han bet sig i underläppen och tittade ner i marken. ”Men det förändrar ingenting. Du kommer att flytta och vi kommer inte att kunna träffas så ofta. Därför har jag funderat… och jag tror att det är bäst att… Jag menar, det skulle ändå hända så småningom. Vi skulle ändå glida isär när du väl flyttat. Jag kan inte… jag menar, vi kan inte vara ihop med någon som bor flera mil bort. Det blir bättre såhär.”

Jag bara stirrade på honom med stigande förfäran. Han… kan kunde väl inte mena att… att han gjorde slut? Nej. Nej, vi hade ju varit ihop i tre hela år! Han kunde inte göra slut nu, inte på grund av det här. Jag måste ha hört fel.

”Justin?” viskade jag med en darrande röst. ”Du… du menar väl inte att…”

Jag kunde inte förmå mig att avsluta mening. Jag hade en klump i halsen som bara växte. Tårar sved i ögonen. Han kunde väl inte göra slut nu?

Justin svarade inte, utan bara stirrade ner i marken. Fast tystnaden var väl svar nog.

Jag drog ett darrande andetag och försökte samla mig, utan att lyckas. Min hjärna hade inte riktigt fattat vad som pågick än, allting hade bara stannat av.

”Alex, du måste förstå att det här är det bästa alternativet.” sa Justin och tittade äntligen upp. ”På det här viset får vi båda en chans att gå vidare.”

Tårarna började rinna nu, men jag märkte det inte ens. Jag kunde bara stirra på Justin, utan att förstå hur han kunde göra det här.

”Så… du gör slut alltså?” Min röst bröts vid det sista ordet.

Justin nickade med en sorgsen min. ”Ja. Jag gör slut.”

Först då, då han sa det, förstod jag vad som hade hänt. Justin hade gjort slut med mig. Min drömprins, min Mr Right, sa att han inte ville bara tillsammans med mig längre.

Har ni någon gång fått hjärtat krossat? Om inte, så ska jag berätta hur det känns. Det känns för jävligt. Det värker i bröstkorgen, som om något krossat ditt hjärta i tusentals, små, vassa skärvor. Och varje gång ditt hjärta slår, så skär du dig på de här skärvorna. Och det gör ont. Fruktansvärt ont.

Det var så jag kände nu. Som om mitt hjärta slagits sönder av Justin.

”Jag är ledsen, Alex.”

Jag bara stirrade på honom, chockad. ”Du är ledsen?! Är det allt du har att säga till mig? Efter tre år? Du är ledsen?! Har du någon aning om hur det här känns för mig?”

”Hur tror du att det känns för mig då?” röt Justin. Tårar började rinna längs hans kinder också, men han torkade bort dem med en irriterad gest. ”Tror du att jag mår bra över det här? Har du någon aning om hur mycket kraft jag var tvungen att uppbringa för att kunna säga det här till dig?”

Jag snyftade till och kämpade för att inte börja gråta. ”Det behöver inte bli såhär.” viskade jag. ”Vi… vi kan få det att fungera.”

Justin skakade på huvudet. ”Nej, Alex. Det hade inte gått. Och…” han drog ett darrande andetag. ”Och även om du inte blivigt tvungen att flytta, så skulle det här ha skett i alla fall. Jag menar…” Han slog ut med händerna. ”Du trodde väl ändå inte att vi skulle typ… vara tillsammans för evigt heller?”

Jag snyftade igen, för det var precis vad jag hade trott. Jag hade trott att jag och Justin var menade för varandra, att vi alltid skulle vara ett par. Men Justin kände uppenbarligen inte som jag gjorde.

”Alex, det hade blivit såhär i alla fall.” Han tog ett steg närmare mig, så att det bara var några decimeter mellan oss. ”Du är ändå inte…”

”Justin.” sa jag skarpt. Det var svårt att se honom ordentligt genom tårarna. ”Du har redan stuckit en kniv i mig och vridigt om. Skör inte in det djupare.”

Det ryckte i en muskel i Justin ansikte, som om han ville grimasera. Han uppskattade tydligen inte min jämförelse med kniven. ”Alex, lyssna nu…” sa han och lade sina händer på mina axlar.

Jag slog genast bort dem. ”Gå!” röt jag. ”Bara gå!”

Justin gav mig en närmast sårad blick och drog sig undan från mig. ”Okej.” sa han bara.

Sen vände han sig om och gick.

Så fort han gått några steg ifrån mig brast det och jag började storgråta. Han stannade, och en del av honom funderade nog på att gå tillbaka till mig igen. Men så fortsatte han gå och såg sig aldrig om.

Jag sjönk ihop mot lyktstolpen och grät i vad som kändes flera timmar, innan jag slutligen stapplade hem.

När jag öppnade dörren flög både mamma och pappa upp ur soffan. Innan de han fråga något, sa jag med en grötig men beslutsam röst:
”Vi flyttar till San Fransisco. Nu.”