Vi hittade ett tomt klassrum som vi övertog. Jag var först lite osäker på hur jag skulle göra, men bestämde mig sedan för att helt enkelt kolla vars han var någonstans i matteboken.

Vi satte oss vid en bänk och Tyler slog upp sin bok och tog ur sitt räknehäfte.

”Jag är här.” sa han och pekade på ett tal.

Läraren hade rätt. Tyler var långt efter.

”Okej.” sa jag. ”Ehm, vad sägs om att du räknar ett tal, med uträkning och allt, och sen rättar jag och berättar vad, om det nu är så, som du gjort fel?”

Tyler nickade bara och började skriva ner talet i sitt häfte. Han hade lyft tillbaka huvan nu och för första gången så riktigt granskade jag honom. Tylers ansikte var ganska avlångt. Hans kindknotor satt högt upp, läpparna var smala, hakan bestäm och näsen lite sned, som om den en gång varit bruten. Hans ögon var gröna och hans ögonbryn tunna. Hans hår var mörkbrunt och stod åt alla håll (dessutom verkade det inte ha blivig klippt på ett bra tag).

Tyler avslutade sitt tal och sköt boken till mig. Hans siffror var slarvigt skrivna och ibland var jag tvungen att stirra på dem ett tag för att se vad de föreställde.

När jag var klar sa jag: ”Du har gjort vissa fel. Du ser, det här svaret är rätt. Men sen ska du dela det med hela delen, 210 alltså.”

Tyler höjde ett ögonbryn. ”Varför?”

”För annars får du inte ut vad en procent är.”

Han nickade och ändrade i talet.

”Jo, men det är fortfarande inte rätt.” sa jag när jag granskat förändringen. Jag började förklara för honom hur det skulle vara och varför. Tyler nickade och sa ingenting, såg inte ens på mig. Jag visste inte om han förstod, men när han räknade om talet blev det rätt.

”Bra, ta nu nästa tal.”

Tyler började skriva igen. Den här tystnaden stod jag bara inte ut med, jag var tvungen att i alla fall försöka få igång ett samtal.

”Så…” sa jag trevande. ”Något säger mig att jag inte är din första extralärare. Är jag din andra, tredje, fjärde…”

”Elfte.” sa Tyler kort.

Jag kunde inte låta bli att bli en aning chockad.

”Elfte? Ojdå, du verkar har haft många extralärare. Var det bara i matte eller i flera ämnen? Fast om du bara haft en i matte så måste du ju typ haft en extralärare sen…”

”Du tycker jag är korkad, okej, jag har fattat det nu!” avbröt Tyler mig ilsket. Han vände blicken mot mig och hans ögon tycktes borra sig in i mig. ”Men kan vi ha fokus på matten nu? För till skillnad från vad folk tror, så bryr jag mig faktiskt.”

Han återvände till räknehäftet och jag satt paralyserad. Jag hade inte insett att mina ord kunde tolkas som att jag tyckte att Tyler måste vara riktigt korkad, om han behövde så många extralärare. Jag skämdes. Jag hade bara velat bryta tystnaden, och istället hade Tyler tagit mig för elak översittare.

”Förlåt.” sa jag svagt. ”Det var inte meningen att du skulle ta det på det sättet.”

Tyler gav ifrån sig ett ironiskt läte, någonting mittimellan en fnysning och ett skratt. Han trodde mig inte.

Vi fortsatte att räkna tal och pratade inte om något annat än matte. Tillslut kastade Tyler en blick på klockan och sa:

”En timme har gått. Du kan fly nu.”

Jag gillade inte sättet som han sa det på. Men han hade rätt, jag kunde gå nu. Och jag var tvungen för jag hade lovat mamma att vara hemma vid fyra.

”Aah… jag måste gå nu.” Jag reste mig. ”Men ses vi samma tid nästa vecka?”

”Visst.” muttrade han.

Och så gick jag, illa till mods. Tyler hade inte varit som jag väntat. Han var kylig och tyst, men inte elak. Han fick mig att känna mig elak.