Jag kastade mig på cykeln och cyklade i ilfart. Jag bannade mig själv för att jag aldrig tagit körkort och skaffat mig en bil, som alla andra. Men Justin hade alltid skjutsat mig överallt i San Diego, så jag hade aldrig ens tänkt tanken på att själv lära mig att köra bil.

Jag såg mig inte för innan jag cyklade över vägen, vilket resulterade med att jag nästen blev överkörd av en röd Porsche.

”Se dig för!” skrek föraren åt mig.

”Förlåt!” tjöt jag över axeln och fortsatte.

Jag fick syn på skolan just som det ringde in. Min nya skola var en stor, röd tegelbyggnad som hette Newclass High School. Parkering var full av bildar, däribland den röda Porschen som nyss hållit på att köra över mig. Var jag den enda här som inte hade ett körkort eller?

Jag suckade tungt och styrde in cykeln till ett stuprör, där jag låste fast den. Trots att jag var sen, tvekade jag innan jag gick in. Ni förstår, att komma till en ny skola är som att komma till ett nytt land. Nytt språk, ny kultur och nya regler. Framför allt nya regler. Det tar ett tag innan man lär sig dem. Och det var det jag fruktade. Den här ’inlärningstiden’.

Slutligen fick jag mig själv att bana mig fram mellan eleverna, in till den nya skolan. Jag hittade snart till receptionen. Där stod rektorn. Hon var en medelålderskvinna, med rakt, brunt hår till axlarna och sånna där tant-kläder.

”Du är sen, Ms Pettier.” konstaterade hon kallt.

”Ja, jag vet, jag är så hemskt ledsen…”

Hon avbröt mig.

”Jag heter Mrs Finn, trevligt att träffas.” Fast hon verkade inte alls tycka att det var trevligt. ”Tilltala mig som Rektor Finn. Här på Newclass High School håller vi hög disciplin…”

Samtidigt som hon sa det skrek någon: ”Kolla! Jag kan pressa in en hel godis i näsan!”

Rektor Finn suckade och verkade ge upp. ”Hur som helst.” sa hon ”Här är ditt schema och en karta över skolan. Om du vill följa med, så kan jag visa dig runt…” Hon började gå och jag följde efter. Korridorerna var tomma nu, eftersom lektionerna hade börjat. Väggarna här var gråa och kantade av skåp. Över dörrar stod det saker som Sal 12b, Sal 13e och Förråd. Rektorn förklarade för mig hur man hittade, hon visade mig matsalen och gympasalen, och slutligen till mitt skåp.

Mitt skåp var silverfärgat, som alla andras, och hade ett inbyggt kodlås. Rektor Finn gav mig koden till låset (hoppas att jag kan memorera det nu!) och jag låste upp skåpet. Där fanns redan böcker, en penna och ett sudd.

”Jag lämnar dig nu. Ha en trevlig dag.”

Så lämnade rektorn mig.

Jag tittade på mitt schema och såg att jag hade engelska som första lektion i Sal 11c. Okej.

Jag tog vad som jag antog var min engelska bok, min penna och sudd, och började sedan leta efter den där salen. Jag gick fel säkert ett dussin gånger, innan jag slutligen (klockan tjugo över åtta) hittade en dörr med skylten Sal 11c ovanför sig.

Jag öppnade dörren och klev in. Ett tjugotal elever, plus en gammal man som jag antog var läraren, vände sig mot mig och det blev knäpptyst. Jag kände hur kinderna blossade och jag bara stod där i dörröppningen och bara tvekade.

Läraren kom till min räddning.

”Ah.” sa han och rättade till sina glasögon. ”Du måste vara Ms Pettier, den nya eleven?”

Jag nickade.

”Välkommen då. Jag är Mr Bramon.” Vi skakade hand. ”Ja, slå dig ner då.”

Jag gick och satte mig på den enda lediga platsen, längst fram bredvid en kille i säckiga kläder. Brunt hår stack fram under en keps och han lutade huvudet mot handen. Han verkade ytterst uttråkad.

”Hon är sen!” gormade någon i klassen. Jag rodnade igen.

”Äh, hon är ju ny.” sa Mr Bramon avfärdande. ”Då får man komma lite sent.” Han blinkade åt mig och jag gillade den här läraren genast. Så fortsatte han med lektionen.