Mr Bramon må vara schysst som person, men ärligt talat: hans lektioner var dötrista. Han bad mig att slå upp en sida om någon Jonathan Swift som tydligen skrivit en bok som hette Gullivers resor. Efter att Mr Bramon berättat något obetydlig fakta om den här snubben (som dessutom är död sedan länge) fick vi alla ett papper med frågor om den här Swift som vi skulle svara på.

Jag försökte faktiskt svara på frågorna, vilket jag verkade vara ensam om. Killen bredvid sjönk ihop på bänken. Jag insåg inte att han somnat fören Mr Bramon kom och väckte honom.

Första lektion var alltså ingen större hitt. Jag skyndade mig ut när den slutade och trängde mig fram till mitt skåp, där jag lade in mina grejer. Sen tog jag upp mitt schema för att se vad jag hade nu. Åh nej. Franska. Jag hatar franska, eftersom jag suger i det.

Jag tog fram en bok med en fransktitel, låste skåpet och kolla sedan efter vars tortyrtimmen (franska lektionen) skulle äga rum. Vilket tur. I Sal 12c, klassrummet här bredvid.

Jag gick och ställde mig bredvid dörren till klassrummet och väntade på att lektionen skulle börja, när en röst sa: ”Hej, kolla! En New Girl!”

Jag snodde runt mot rösten och stod genast ansikte mot ansikte med kille i min ålder. Han var skitsnygg, konstaterade jag direkt. Hans blonda hår stod åt alla håll, antagligen med hjälp av typ hårvax. Hans hud var solbränd, ögonen ljusblå, käken bred, näsan rak men inte stor, läpparna smala och tänderna raka och vita. Ingenting med hans ansikte var fult, han hade inte ens någon finne. Han var muskulös (något som sade mig att han tränade mycket) och hans kläder dyra. Han såg ut att ha halva skolan runt sig. För det mesta var det snygga tjejer och killar som var lika vältränade som han själv.

Killen log charmerade mot mig och någonting med honom var välbekant. Han tycktes också känna igen mig, för han granskade mig med en rynkad panna, innan han utbrast:

”Vänta lite här nu! Är inte du den där tjejen som bara cyklade rätt ut på vägen imorse?”

Jag stirrade på honom i ett par sekunder till, innan jag lyckades känna igen honom.

”Var du killen i den röda Porschen?” utbrast jag.

Killen flinade och hans anhängare skrattade. Killen sa: ”Jepp, New Girl, det var jag. Så du gillar min bil?”

Anhängarna skrattade igen och plötsligt blev jag arg. Jag hade inte tänkt på det förut, då hade jag varit så stressat, men nu kom jag på: Den här killen hade nästan kört över mig! Jag kunde ju ha dött.

”Du höll på att köra över mig!” ropade jag ilsket.

Killen slutade le och såg förvånad ut. Anhängarna sa ett dramatiskt : ”Ooo…”

”Ehm, ursäkta?” sa han oförstående. ”Men det var faktiskt du som inte såg dig för.”

Jag försökte hitta något passande svar, utan resultat. Men som tur kom franskaläraren just då och låste upp klassrummet. Hon hälsade på mig och presenterade sig som ”Mrs Florens.”

Jag satte mig vid en ensam bänk och förberedde mig på en tråkig lektion. Men Mrs Florens var fatiskt en duktig lärare som gjorde lektionen en aning intressant. Killen som jag nyss pratat med, som jag nu döpt till Mr Populär, satt längst bak med en annan kille som han hela tiden pratade med. Alla tjejer satt bakåtvända för att titta på honom och många av killarna vände sig om för att prata lite med Mr Populär.

Just nu tyckte jag bara att Mr Populär var dryg och att tjejerna var ytliga, men, ärligt talat, så var jag tvungen att erkänna för mig själv: Om inte jag nyss fått hjärtat krossat hade jag kanske också hängt runt honom. Jag menar, titta på killen! Han var snygg, stilsäker och tydligen också ganska smart, för han hade rätt på alla frågor som Mrs Florens ställde.

Men, som sagt, som nuläget såg ut irriterade jag mig bara på Mr Populär, hur snygg han än var.