Efter en plågsam historialektion hade min första dag i Newclass High School äntligen tagit slut. Tanya erbjöd mig skjuts hem men jag påpekade att jag hade en cykel. Och det tog ju ändå bara tio minuter för mig att cykla hem.

Men trots mina egna ord var det med bitterhet som jag såg alla de andra sätta sig i sin bil och köra iväg. Jag kände mig… oduglig. Varför hade jag inte skaffat mig ett körkort och en bil? Varför var jag den enda som inte hade det?

Jag suckade tungt. Nej, bäst att ta sig hem nu. Jag låste upp cykeln och började trampa mig hemåt.

När jag kastade en sista blick mot skolan fick jag syn på en gestalt vid den stora dörren. Jag saktade ner och kisade. Det var Tyler. Huvan dolde fortfarande hans ansikte. Han tog fram en skateboard ur väskan som han sedan började åka fram på. Mitt hjärta tog ett skutt. Jag var inte alls den enda som inte hade en bil! Tyler skatetade hem!

En lilla, obetydliga vetenskapen gjorde mig mycket bättre till mods och fick mig att cykla hem med ett leende på läpparna.

Jag låste upp dörren till huset och gick in. Klockan var fyra, vilket betydde att arbetarna hade gått hem och att mina föräldrar slutade jobbet om en timme. Jag släppte väskan på golvet och gick upp på mitt rum. Det mesta var redan i ordning där. På väggarna satt svarta tapeter med röda rosor. Min stora säng stod i et hörn, bredvid ett stort fönster som vette ut mot gatan. Det fanns ett svart skrivbord och en bokhylla (som var full med böcker som jag aldrig läst) och en byrålåda som det stod en cd-spelare på. Golvet täcktes av en röd, fluffig matta som var underbar att gå i med bara fötter.

Jag kastade mig ner i min säng och stirrade upp och det vita taket. Fan. Jag som trodde att jag utrotat allt vitt i mitt rum.

I brist på att göra annat gick jag ner och rotade bland min mammas cd-skivor. Mina egna har jag repat sönder och min dator fungerade inte.

Jag godkände en Abba skiva som jag tillslut satte in i spelaren. The winner takes it all började. Jag öppnade lite på måfå mitt smyckeskrin och tog upp mitt bylockarmband. Ett leende ryckte i mungipan. Armbandet hade jag fått av mamma och pappa. Bylocken hade de också gett mig, vissa hade jag köpt själv och ett av dem…

Jag stelnade till och stirrade på ett av bylocken mellan mina fingrar. Ett rött hjärta. Jag kom fortfarande ihåg hur jag fick det, som om det var igår.

Jag satt på sängen i Justins rum. På väggarna hängde affischer av popgrupper. Solen lyste in genom fönstret. Justin själv satt framför mig på sängen, med handen invirad i mitt hår och läpparna mot mina.

Han drog sig ifrån mig med ett finurligt leende. ”Nu får du blunda.”

Jag lydde och hörde hur Justin flyttade sig från sängen. Jag frågade: ”Vad gör du?” trots att jag mycket väl visste det. Det var nämligen min födelsedag idag och Justin hade inte gett mig någon present än.

”Ha tålamod, bara.” blev svaret. Jag kände hur Justin satte sig bredvid mig igen och en liten sak placerades i min hand.

”Du kan titta nu.”

Jag öppnade ögonen och drog efter andan när jag fick syn på det lilla, söta bylock hjärtat i min hand.

”Åh, Justin!” flämtade jag.

”Tycker du om den?” log han.

”Jag älskar den! Åh, den är underbar!”

”Då passar den ju till en underbar person som du.” sa han och kysste mig. ”Jag tyckte att det passade med ett hjärta, eftersom jag givit mitt hjärta till dig.”

Men du tog det tillbaka, ville jag säga. Du tog tillbaka ditt hjärta.

Nu när minnet bleknat bort rann tårar längs mina kinder. Det gjorde så ont att minnas, men trots det kunde jag ändå inte glömma. På något sätt gjorde det ännu ondare.