Jag bokstavligt talat hoppade fram på vägen. Jag var så glad! Varför? Jo, för att jag nyss fått ett sms från min pojkvän Justin, där han undrade om vi kunde träffas vid kiosken. Sen jag berättat för honom att jag och mina föräldrar skulle flytta till San Fransisco, hade stämningen mellan oss varit en aning... tja, ansträngd. Vi hade knappt pratat med varandra. Men nu, ja, nu skulle allting bli bra igen. Vi skulle prata ut om det och hitta en lösning, så att vi kunde träffas ändå. Vi skulle kanske kunna hälsa på varandra på helgerna, och på veckodagarna kunde vi prata via telefon, sms:a med varandra och chatta.

Jag rundande hörnet och fick syn på Justin, som stod lutat mot en lyktstolpe i närheten av kiosken. Solen lyste genom hans honungsfärgade hår, och på hans perfekta ansisktdrag. Han bar en vit t-shirt och ett par shorts. Det var en varm dag här i San Diego. Fast, det är ju nästan alltid varma dagar här. När vi hade pratat och rätt ut saker och ting kanske vi kunde gå till stranden.

Justin hade inte fått syn på mig än. Han läste en plansch som var uppsatt på kiosken. Mina läppar särades i ett leende. Seriöst, min pojkvän måste vara den snyggaste killen i hela USA. Och den snällaste, mildaste och roligaste. Att bara se honom fyllde mig med bubblande känslor. Jag och Justin har varit ihop sen vi var tretton, alltså i hela tre år. Det har alltid varit vi två. Vi gör allting tillsammans och med Justin känner jag mig… mindre ensam. Jag känner mig kompletterad. Jag, åh, det kanske låter fånigt, men jag älskar honom. Pappa säger att det bara är tonårshormoner men jag tror att det som jag och Justin har är äkta kärlek.

”Justin!” ropade jag och vinkade. Han vände blicken mot mig och vinkade också. Och om jag inte varit så uppfylld av glädje och kärlek, kanske jag hade lagt märkte till att han inte besvarade mitt leende. Eller att kramen han gav mig var en aning ansträngd.

”Åh, Justin.” log jag och svepte mitt långa, blonda hår ur ögonen. ”Jag är så glad över att vi äntligen kan prata. Det har känts så konstigt mellan oss.”

”Jo, Alex…” började Justin tveksamt.

Jag avbröt honom.

”Vi kommer lösa det här.” sa jag med övertygelse. Jag tog hans ansikte mellan mina händer och såg honom djupt i hans blåa ögon. ”Vi kan väl inte låta detta komma emellan oss?”

”Alex.” sa Justin skarpt, lyfte bort mina händer och tryckte dem mot mig. ”Vi måste prata. Angående flytten.”

Mitt leende bleknade och nu blev jag medveten om hans allvarliga ansiktsuttryck. Tankarna började snurra och hjärtat slå fortare, fast inte av en positiv anledning.

”Justin?” sa jag osäkert. ”Hallå… du vet väl att den här flytten inte är min idé?”

Och det var det inte heller. Det var mina idiotiska föräldrars idé att vi skulle flytta till San Fransisco eftersom de tydligen fått superbra, nya jobb som professorer på ett universitet  som de bara var tvungen att ta, för jobbet var tydligen deras drömjobb och lönen var hög. Det spelade ingen roll hur mycket jag än skrek och bråkade, vi skulle ändå flytta.

”Jag vet det.” sa Justin. Han bet sig i underläppen och tittade ner i marken. ”Men det förändrar ingenting. Du kommer att flytta och vi kommer inte att kunna träffas så ofta. Därför har jag funderat… och jag tror att det är bäst att… Jag menar, det skulle ändå hända så småningom. Vi skulle ändå glida isär när du väl flyttat. Jag kan inte… jag menar, vi kan inte vara ihop med någon som bor flera mil bort. Det blir bättre såhär.”

Jag bara stirrade på honom med stigande förfäran. Han… kan kunde väl inte mena att… att han gjorde slut? Nej. Nej, vi hade ju varit ihop i tre hela år! Han kunde inte göra slut nu, inte på grund av det här. Jag måste ha hört fel.

”Justin?” viskade jag med en darrande röst. ”Du… du menar väl inte att…”

Jag kunde inte förmå mig att avsluta mening. Jag hade en klump i halsen som bara växte. Tårar sved i ögonen. Han kunde väl inte göra slut nu?

Justin svarade inte, utan bara stirrade ner i marken. Fast tystnaden var väl svar nog.

Jag drog ett darrande andetag och försökte samla mig, utan att lyckas. Min hjärna hade inte riktigt fattat vad som pågick än, allting hade bara stannat av.

”Alex, du måste förstå att det här är det bästa alternativet.” sa Justin och tittade äntligen upp. ”På det här viset får vi båda en chans att gå vidare.”

Tårarna började rinna nu, men jag märkte det inte ens. Jag kunde bara stirra på Justin, utan att förstå hur han kunde göra det här.

”Så… du gör slut alltså?” Min röst bröts vid det sista ordet.

Justin nickade med en sorgsen min. ”Ja. Jag gör slut.”

Först då, då han sa det, förstod jag vad som hade hänt. Justin hade gjort slut med mig. Min drömprins, min Mr Right, sa att han inte ville bara tillsammans med mig längre.

Har ni någon gång fått hjärtat krossat? Om inte, så ska jag berätta hur det känns. Det känns för jävligt. Det värker i bröstkorgen, som om något krossat ditt hjärta i tusentals, små, vassa skärvor. Och varje gång ditt hjärta slår, så skär du dig på de här skärvorna. Och det gör ont. Fruktansvärt ont.

Det var så jag kände nu. Som om mitt hjärta slagits sönder av Justin.

”Jag är ledsen, Alex.”

Jag bara stirrade på honom, chockad. ”Du är ledsen?! Är det allt du har att säga till mig? Efter tre år? Du är ledsen?! Har du någon aning om hur det här känns för mig?”

”Hur tror du att det känns för mig då?” röt Justin. Tårar började rinna längs hans kinder också, men han torkade bort dem med en irriterad gest. ”Tror du att jag mår bra över det här? Har du någon aning om hur mycket kraft jag var tvungen att uppbringa för att kunna säga det här till dig?”

Jag snyftade till och kämpade för att inte börja gråta. ”Det behöver inte bli såhär.” viskade jag. ”Vi… vi kan få det att fungera.”

Justin skakade på huvudet. ”Nej, Alex. Det hade inte gått. Och…” han drog ett darrande andetag. ”Och även om du inte blivigt tvungen att flytta, så skulle det här ha skett i alla fall. Jag menar…” Han slog ut med händerna. ”Du trodde väl ändå inte att vi skulle typ… vara tillsammans för evigt heller?”

Jag snyftade igen, för det var precis vad jag hade trott. Jag hade trott att jag och Justin var menade för varandra, att vi alltid skulle vara ett par. Men Justin kände uppenbarligen inte som jag gjorde.

”Alex, det hade blivit såhär i alla fall.” Han tog ett steg närmare mig, så att det bara var några decimeter mellan oss. ”Du är ändå inte…”

”Justin.” sa jag skarpt. Det var svårt att se honom ordentligt genom tårarna. ”Du har redan stuckit en kniv i mig och vridigt om. Skör inte in det djupare.”

Det ryckte i en muskel i Justin ansikte, som om han ville grimasera. Han uppskattade tydligen inte min jämförelse med kniven. ”Alex, lyssna nu…” sa han och lade sina händer på mina axlar.

Jag slog genast bort dem. ”Gå!” röt jag. ”Bara gå!”

Justin gav mig en närmast sårad blick och drog sig undan från mig. ”Okej.” sa han bara.

Sen vände han sig om och gick.

Så fort han gått några steg ifrån mig brast det och jag började storgråta. Han stannade, och en del av honom funderade nog på att gå tillbaka till mig igen. Men så fortsatte han gå och såg sig aldrig om.

Jag sjönk ihop mot lyktstolpen och grät i vad som kändes flera timmar, innan jag slutligen stapplade hem.

När jag öppnade dörren flög både mamma och pappa upp ur soffan. Innan de han fråga något, sa jag med en grötig men beslutsam röst:
”Vi flyttar till San Fransisco. Nu.”