Chris berättar: Kapitel 75- I’m breaking free!

För att fira att statistiken har stigigt (och för att det här stycket måste skrivas så) är det här kapitlet skrivet ur Chris synvinkel och dubbelt så långt som vanligt.

Coach Trimsburry satte igång med sitt vanliga pepptalk, men jag lyssnade som (vanligt) inte.  Jag tänkte på de samtal jag nyss haft med Alex. Hon hade ju rätt. Inte kunde väl farsan få bestämma över mitt liv. Jag borde kanske sluta i basket, liksom bara för att visa honom att han inte kan bestämma över mig?

Jag sneglade på cheerleaderna, där de var igång med sin ramsa. Alex var verkligen duktig på att hoppa och trixa (jamen vad kallar man det då?!). Det förvånade mig att hon var här, så vitt jag hört hade Alex blivit utsparkad ur laget efter att ha örfilat Dafne.

Vilket ledde min blick till henne. Åh Dafne. Vad de flesta inte visste var att under den där sminkande ytan, fanns en snäll och rolig tjej. Sorgligt nog hade den tjejen bara visat sig när Dafne och jag varit ensamma. När andra var omkring var det som om hon hela tiden behövde bevisa något för alla. Det var därför som jag gjort slut.

Både jag och Dafne gillade fortfarande varandra, men aldrig att vi skulle erkänna det! Istället stötte jag på andra tjejer, till exempel Alex, och hon hånglade med första bästa kille. Jag suckade och undrade när vi skulle sluta såra varandra.

Så satte spelet igång. Jag kopplade bort mig från tjejer och pappor och bara var helt inne i spelet.  När det blåste av för paus ledde vi med 8-2.

Jag bestämde mig för att prata med Dafne. Någonting med samtalet med Alex hade fått mig att vilja ta tag i mina problem.

Hon stod framför klungan med tjejer och pratade med dem. Många av dem spärrade upp ögonen när de såg mig, vilket fick Dafne att vända sig om.

”Åh.” sa hon överraskat.

”Kan jag få prata med dig?” frågade jag och ignorerade fjärilarna i magen.

”Kan det vänta till efter matchen?” frågade hon med ett höjt ögonbryn.

”Visst.” sa jag och kunde inte låta bli att känna mig lite småsur över att hon nekat mig. Så gick jag.

 

Resten av matchen spelades och vi vann. Yoho.  Jag brydde mig inte, och var inte med på lagets firande. Jag styrde stegen direkt mot tjejernas omklädningsrum och tänkte vänta utanför. Men jag var inte ensam om att ställa mig där.

Lutad mot väggen mittemot dörren till omklädningsrummet stod den där Tyler. Han hade huvan på sin svarta munkjacka uppdragen och händerna djupt i fickorna. Han såg väldigt gangsteraktig ut.

Faktum var att Tyler gjorde mig rätt osäker, men jag visade det inte utan bara ställde mig bredvid honom.

”Tja.” hälsade jag och nickade så där coolt. ”Letar du efter någon att råna?”

Jag tyckte det var rätt kul, men tydligen inte Mr Gangster. Han vände långsamt på huvudet och stirrade på mig.

”Ey, jag skämtade bara.” sa jag lättsamt och fyrade av ett leende. ”Vad gör du här?”

”Väntar.”

”Jag med.” Jag skruvade obesvärat på mig. ”Du väntar på Alex den sköna och smarta va?”

Han tittade än en gång på mig. Jag tyckte inte alls om hans blick. Han tittade på mig som om jag vore otroligt dum. Och det var jag ju inte.

”Ja.” sa Tyler som svar. Han såg på mig igen, med samma blick.

”Tittade inte på mig sådär!” röt jag. Slut på bussiga klubben.

”Som om vad?” frågade killen tonlöst.

”Som om du tycker jag är dum! Bara för att du är fattig och korkad och du ingen rätt att tycka så!” Hjälp! Vad sa jag nyss?

Tyler stirrade på mig och ställe sig sakta framför mig på ett väldigt hotfullt sätt.

”Vad sa du?” sa han lågt. Hans ögon kändes lysande gröna och på något vis läskiga.

Fast inte kunde jag backa för det. ”Du hörde mig.” sa jag stöddigt.  ”Du är bara avundsjuk på mig, för att jag har allt och du har inget.”

Ett leende letade sig långsamt fram på Tylers läppar. Fast det fanns inge glädje i det.

”Avundsjuk?” sa han. ”På dig? På vad snarare?  Du är bara blank, Newland. Visst är ditt yttre tjusigt. Fräst hår, perfekt ansikte, nya kläder…” Han tog tag i den skjorta jag bytt om till efter basketen, och gned tyget mellan tummen och pekfingret. Han stirrade fortfarande in i mina ögon. ”Men jag ser vad som finns bakom allt det där. Ingenting. Du är helt tom inuti, Newland.  Helt blank.”

Jag inbillade mig att hans ord inte rörde mig det minsta, men sanningen var att jag kände mig sårad. Och därför slog jag tillbaka.

”Vad har du för rätt att säga det där?” utbrast jag argt. Jag borde ge fanskapet en käftsmäll, men något sade mig att jag skulle få tiofalt tillbaka. Så jag fick använda ord istället. ”Jag har åtminstånde vänner. Dig tycker ingen om.”

Tyler vände bort blicken. Han kanske äntligen backade. ”Alex…” började han.

”Alex låtsats bara vara din vän!” ropade jag. ”Hon tycker bara synd om dig, fattar du väl. Och likadant är det med Tanya och…” Vad hette han nu? ”…Adrian!”

Tyler kastade en irriterad blick på mig. ”Han heter Adam, och det jag menade var att Alex kommer nu.”

Jag vred på huvudet och såg att han hade rätt. Tjejligan var på väg hit, med Dafne i spetsen.

”Det här är inte över.” sa jag till Tyler och gick sedan Dafne till mötes.

Hennes kompisar fnissade men Dafne behöll ett pokerface hon borde få pris för, och stannade framför mig med en ointresserad min. Men jag visste nog att hennes hjärta bultade lika hårt som mitt.

”Så…” sa mitt ex och slängde med sitt långa, silkeslena hår. ”Vad ville du prata om?”

”Mellan fyra ögon kanske?” sa jag och tittade på hennes anhängare. De fnittrade igen och såg sedan Dafne gå iväg med mig. Vi ställde oss långt bort, i en tom korridor.

”Så vad är det?” frågade Dafne och lutade sig tillbaka mot väggen.

Jag stäckte fram handen och drog försiktigt bort hennes maskara. ”Du har alltid varit finare utan så mycket smink.”

Hon försökte spela oberörd, men jag såg att hon rodnade. ”Jag gillar smink. Kan du komma till saken?”

Istället för att prata vidare kupade jag handen mot hennes kind och kysste henne. Hon reagerade direkt, precis som jag. Alla tidigare tankar släppte och min kropp brann. Jag lindade in fingrarna i hennes hår och drog henne tätt intill mig. Dafne lade armarna bakom min nacke och minskade avståndet mellan oss ännu mer. Jag lät händerna glida under hennes linne och som svar sänkte hon handen till min häck.

När vi slutligen slet oss ifrån varandra var vi båda andfådda.

”Okej.” flämtade hon. Hennes ögon lyste och hon var inte längre den där bitchen, utan den tjej som jag älskade. ”Vad ville du säga med det där?”

”Att jag fortfarande är kär i dig och vill bli din pojkvän igen.” svarade jag. ”Men jag vill att du ska vara dig själv, även när andra är med.”

Dafne bet sig i läppen och log. ”Hur då mig själv?”

”Jag vill att du ska vara den här personen…” Jag tog tag om hennes axlar. ”Även när andra är med.”

Hon var tyst och vi bara såg på varandra. Så fick jag en idé.

”Jag tänker sluta i laget.” sa jag, och hon spärrade upp ögonen. ”Du kan sluta som cheerleader! Då blir vi båda kvitt från allt det där! Kom igen Dafne. Då slipper vi allt, all press och förväntningar. We breaking free!” sjöng jag. Hon fnittrade. ”Snälla Dafh.”

När jag använde hennes gamla smeknamn smälte hon. Hon log, sött och busigt, inte så där falskt och hon sa: ”Okej.”


Kommentarer
Postat av: mahtab

super bra ideé att skriva ur chris synvinkel!<3

fast tycker synd om tyler, han ska inte behöva höra sånt där!<3 men det var ett super bra kapitel!



KRAM

2011-08-09 @ 11:39:44
URL: http://matiib.blogg.se/
Postat av: Jessica

Naaw vilket gulligt slut!

Tycker också synd om Tyler hoppas han inte tog det Chris sa på allvar :/

Dafne verkar riktigt gullig när hon inte är med hennes anhängare.

Kul att statistiken har stigit :) You deserve it girl!

2011-08-09 @ 13:32:26
URL: http://thevampireobsession.blogg.se/
Postat av: Naima

''Och likadant är det med Tanya och...'' Vad hette han nu? ''...Adrian!''

Tyler kastade en irriterad blick på mig. ''Han heter Adam.''

Haha, gillade den biten xD

2011-08-09 @ 18:51:48
URL: http://thegoldenstates.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0