När jag hörde ytterdörren slå igen, ett tecken på att mannen gått, steg jag ur garderoben. Det var svårt att få kroppen att lyda, eftersom min hjärna inte verkade fungera. En tanke som lyckades tränga igenom töcknet var att Tyler hade blivit misshandlad nyss. Att han antagligen blivit det länge, att alla de där skadorna inte alls kom från skateboardingen.

”Tyler.” försökte jag säga, men det hördes bara ett kvidande.

Han låg ner på golvet och flämtade. Mina ben ville inte bära mig längre, och jag sjönk ihop bredvid honom. Det kändes som att det var blod överallt, trots att det bara täckte halva hans ansikte och fläckade bitar av tröjan.

”Förlåt Alex.” viskade han. ”Det var aldrig meningen att du skulle få veta någonting.”

Jag bara skakade på huvudet. Varför bad han om ursäkt?

”Du borde gå.” sa Tyler. Hans ögon öppnades och mötte mina. ”Annars kanske… kanske han kommer tillbaka och…”

Äntligen hittade jag rösten. ”Och lämna dig här? Är du galen?”

På något sätt hittade jag en bit styrka i och med instinkten att jag måste få Tyler härifrån. Jag lirkade försiktigt in armen runt hans bröstkorg och reste mig upp med Tyler stödd mot mig. Hans ögon var lite dimmiga, han höll på att förlora medvetandet.

”Tyler.” sa jag ostadigt. ”Du måste hålla dig vaken nu, okej? Till dess att jag fått ut dig till bilen, måste du vara vaken.”

Jag började gå med Tyler bredvid mig. Det var tungt, men det gick. Långsamt stapplade vi ut på gatan och vidare till min bil. Tyler mumlade saker under tiden, om att jag borde lämna honom för han skulle tydligen klara sig, och att han var ledsen för det här. Jag viftade bort allting och kämpade för att hålla mig fokuserad.

Jag öppnade bildörren och Tyler bredde ut sig över baksätet. Två sekunder senare hade han svimmat. Jag drog klumpigt av mig koftan och band den runt Tylers huvud för att stoppa blodet från att rinna, så långt kunde jag tänka. Så satte jag mig i förarsätet, försökte samla mig med några andetag och körde sedan ut från Hillytonroad.

Det som nyss hänt kändes overkligt. Som om jag snart skulle vakna och upptäcka att allt bara var en mardröm. Att Tyler inte alls blivit misshandlad, aldrig blivit, att hans gata var som vilket annan San Fransisco-gata som helst, med vita stora hus och blåa pooler.

Okej, tänk nu, sa jag åt mig själv. Du har alltså upptäckt att Tyler bor i något sorts gangsterområde. Han bor tillsammans med en man som brukar misshandla honom. Han ljög flera gånger för mig. Och nu ligger din vän i baksätet, medvetslös och blödande.

Jag kastade en blick på mig själv i spegeln, och upptäckte först då att jag grät. Hur länge hade jag gjort det egentligen?

Jag torkade bort tårarna samtidigt som Tyler rörde sig i baksätet. Han var vaken igen.

”Vars åker du?” mumlade han lågt.

Var inte det uppenbart? ”Till sjukhuset.”

Tyler spärrade upp ögonen och verkade vakna till. ”Nej!” utbrast han skrämt. ”Nej, inte till sjukhuset! Åker jag dit fler gånger än jag redan gör kommer de att misstänka något! Snälla Alex, inte till sjukhuset.”

När han bönade till mig sådär kunde jag inte säga emot. Jag vände om vid första bästa tillfälle och började köra hem till mig istället.

”Tyler, varför…” började jag, men upptäckte att han svimmat igen.

Så jag ställde mig själv en fråga istället: Varför hade jag inte anat något? Varför hade jag bara slukat alla hans lögner?

Svaret var faktiskt enkelt. För att jag litade på Tyler.

Och trots allt, så gjorde jag det fortfarande.