”Var är vi?” mumlade Tyler och blinkade.

Jag hade just parkerat på min uppfart. Jag steg ur bilen och gick runt till Tyler. Han satte sig mödosamt upp, vilket var bra. Ett tecken på att han var mer vid medvetandet nu.

”Hemma hos mig.” svarade jag och öppnade dörren åt honom. Jag lade hans arm runt mina axlar och började stötta honom mot dörren.

”Men dina föräldrar?” frågade Tyler lågt.

”De är borta, minns du väl? Kom nu.”

Jag öppnade dörren och drog honom till vardagsrummet, där han föll ihop i en soffa. Jag skyndade mig iväg för att hitta saker att sköta om honom med. När jag kom tillbaka var det med en trasa och en skål med varmt vatten, bomull, sårtejp, en salva mot brännsår och värktabletter. Jag ställde ner allting på soffbordet framför Tyler, som hade en klar blick nu. Han drog hjälpsamt av sig tröjan så att jag kunde nå såren bättre. Jag bet mig i läppen för att inte flämta, men min blick avslöjade nog min förfäran ändå.

Tylers armar var täcka av små, runda brännmärken, likadana som det han nyss fått på handryggen. På bröstkorgen, främst axlarna, fanns massor av ärr. Stora, nya, små och gamla. I den högra axeln fanns ett öppet och djupt skrapsår som det blödde flitigt ifrån. På hans mage fanns flera, stora blåmärken.

Jag vek undan blicken och vred ut trasan. Samla dig. Så började jag att försiktigt torka av blodet från hans axel. Allt blod gjorde mig illamående, men jag visade det inte.

Dock verkade Tyler se det ändå, för han tog trasan ur min hand och började torka bort det själv. Det syntes att han plåstrat om sig själv många gånger förut. Med vana händer torkade han först bort blodet både från axeln och ansiktet. Sen tog han lite bomull, pressade det mot såret i tinningen och tejpade fast den med sårtejpen. Sen tog han det största plåstret (ett som täckte hela min handflata) och tejpade det över såret i axeln.

Jag räckte fram salvan och värktabletterna. Han svalde dem utan vatten, skakade på huvudet åt salvan och drog sedan åter på sig tröjan.

”Tack.” sa han i tystnaden som följde. Jag nickade bara.

Jag satt och tittade på honom och Tyler stirrade på sina händer.

”Du ehm…” sa han tillslut. ”Du måste ha många frågor.”

Om jag hade. ”Tänker du svara ärligt på dem?”

Han nickade tyst. Jag tog ett djupt andetag och undrade var jag skulle börja.

”Vem är han? Mannen som… gjorde det här.”

Tyler gav mig ett kort, förvånat ögonkast. ”Jag trodde du förstod det.” sa han. ”Det var min pappa.”

Jag gapade. ”Din pappa?!” Det gjorde det hela ännu värre. Hur kan en förälder göra så mot ens barn?

Tyler ryckte på axlarna. ”Steven Slater, heter han.”

Det gick runt i huvudet på mig. ”Men varför?”

Han tvekade. ”Det är komplicerat.”

Jag lutade mig tillbaka i en soffa jag satt i. ”Jag har tid.”

Tyler suckade. Så började han berätta, tveksamt och trevande.

”Det hela började väl med min mamma. Hon och farsan grälade mycket och… han slog henne ibland. Så en dag, när jag var tio, stack hon. Bara sådär, utan ett ord. Och då… ja, då gav sig farsan på mig istället. Han erkänner det aldrig, ens för sig själv, men han är livrädd för att jag också ska sticka. Att han ska bli ensam. Han, ehm slår mig för att jag ska se hur stark han är antar jag. För att jag ska bli rädd och stanna. Han hotar mig också, med att om jag skulle sticka så skulle han hitta mig och slå ihjäl mig. Och ja, det var väl allt.” Tyler avslutade sin historia och återgick till att stirra ner i sitt knä.