Jag vakande av att solen stack mig i ögonen. Det förbryllade mig lite, eftersom mitt fönster vetter mot väst och därför inte tar in någon morgonsol.

Så slog jag upp ögonen och mindes allt som hänt igår. Tårar steg upp i mina ögon, men jag torkade snabbt bort dem innan de hann rinna. Jag vred mig i soffan och tittade på Tyler, som sov djupt. Han såg annorlunda ut än när han är vaken, liksom… fridfullare. Alla bekymmerrynkor som jag vanligtvis inte tänkte på, hade slätats ut och han såg flera år yngre ut. Jag satt mig upp och betraktade honom full av ömhet. Jag önskade att jag kunde skydda honom från allt ont.

Jag reste mig upp och upptäckte att det var lite kyligt i luften. Tylers munktröja låg på golvet där han lämnat den, och eftersom det var det närmaste plagget tog jag upp den och drog den på mig. Den doftade av Tyler alldeles speciella lukt, som jag inte kunde beskriva men ändå älskade.

Så fick jag syn på blodfläckarna på den och bestämde mig snabbt för att tvätta den. Så jag slängde in den i tvättmaskinen tillsammans med min kofta (den som Tyler haft runt huvudet). Sen gick jag till köket och började göra frukost. Att blanda juice och breda mackor uppslukade mig så mycket att jag inte märkte Tyler förrän han stod lutad mot dörrkarmen till köket.

”Åh, god morgon.” hälsade jag snabbt.

”God morgon.”

Min blick fastande på ärren på hans bara överkropp, men sedan kunde jag plötsligt inte sluta stirra för jag hade upptäckt en sak. Tyler var jävligt het utan tröja. Tanken for i mitt huvud innan jag kunde hejda den. Varför tänkte jag att min vän var het? Det är ju…

”Vad är det?” frågade Tyler lite obekvämt. ”Du stirrar liksom.”

Jag slet undan blicken och dolde mina blossande kinder under håret. ”Jag kom bara att tänka på din tröja. Jag tvättar den, där uppe, i tvättmaskinen, med min kofta. De blev ju blodiga.” Usch vad jag babblade!

Tyler hejade sig, med handen halvvägs upp till håret, som om han kommit på något.

”Fan.” sa han lågt och dunkade huvudet mot väggen. ”Blodade jag ner ditt bilsäte?”

”Ja.” sa jag. Det hade jag inte tänkt på.

”Jag ska tvätta bort det.” försäkrade Tyler mig.

”Och jag ska hjälpa dig med det.” sa jag och räckte honom ett glas juice och en macka. Han började äta dem efter en otydlig blick på mig.

Vi åt båda två under tystnad. När Tyler var klar sa han: ”Tack för allt, Alex, och hejdå. Jag måste tillbaks nu.”

Jag frös till inuti. ”Tillbaks till…” gangsterområdet du bor i. ”… ditt hem?”

”Det är inte mitt hem.” invände Tyler häftigt. Han vek undan blicken och mumlade: ”Det är bara ett ställe jag råkar bo på.”

”Jag låter dig inte gå tillbaka.” sa jag allvarligt. ”Inte till den där… mannen. Kan du inte stanna?” bad jag.

Han vek sig under min blick. ”Han är nog troligtvis bakfull hela dan.” Jag visste att han menade sin pappa. ”Jag behöver inte komma tillbaka förrän ikväll.”

Nåja, det var väl det bästa jag skulle få. ”Bra.”

Tyler såg mot klockan som satt på väggen. ”Du skolkar. Ovanligt för att vara du.”

Han hade rätt. Klockan var tio, jag hade missat två lektioner. Men en missad skoldag, vad spelar det för roll egentligen? Förut skulle jag ha brytt mig, men inte nu. Gårdagen hade förändrat mig. Den hade gjort mig medveten om livets mörka sida.

”En dag gör väl inget.” sa jag. ”Vi kan umgås istället.”

Tyler smålog. ”Och göra vad?”

”Tja, först ska vi städa.” sa jag. ”Vi har mycket att ta itu med.”