Jag kunde bara stirra. Justin, killen som krossat mitt hjärta, fann nu knappt tjugo meter ifrån mig.

Min mage var en hård knut av känslor, men inte de vanliga varma sorten som jag brukat få när jag såg honom. Känslorna jag hade nu liknade ilska. Jag var arg på honom. Vilket nog var ett tecken på att jag faktiskt inte var kär i Justin längre.

Nu upptäckte han mig. Först stirrade han bara, som om han inte kunde tro sina ögon. Så knuffade han till en av hans kompisar, Chaz, och pekade mot mig. De pratade, verkade vara oense om något. Tillslut, efter en hård knuff från Chaz, började Justin gå mot mig.

Matchen började inte fören om fem minuter, så det fanns tid. Därför reste jag mig och mötte Justin mitt på planen.

Först stirrade vi bara på varandra.

”Wow.” sa Justin tillslut. ”Du har förändras.”

Gissa om jag har det, tänkte jag. Men istället sa jag: ”Du också.” och tittade menade på basketbollen i hans hand. ”Jag vill minnas att du tyckte basket var överskattat.”

Justin tittade ner på bollen i hans händer, som om också han var förvånad över att den fanns där. ”Jo…” sa han långsamt. ”När du försvann kunde jag inte fortsätta med dansen, så jag behövde något annat… och Chaz föreslog basket typ.” Han granskade mig igen, med samma chockartade blick som förr. ”Du ser verkligen annorlunda ut.”

Han också, märkte jag. Jag mindes Justin som den vackraste människan på jorden. Nu insåg jag att det bara var min förälskelse som fick mig att se det. Egentligen var hans nästa stor och spetsig, och hans tänder sneda. Fast hans ögon var lika blåa, och hans hår lockade sig på samma sätt som jag minns.

”Så, ehm, hur mår du?” frågade Justin mig lite tveksamt.

”Bara bra, själv?”

”Jag vet inte, ärligt talat.” Han såg på mig, och sträckte ut handen för att röra vid mina lockar. ”Varför har du klippt håret? Du var så fin i långt.”

”Varför jag gjorde det? För att jag ville det kanske.” sa jag. Ilskan smög sig in i min röst.

”Så har du fått några vänner då?” Han måste ha märkt att jag var arg, och därför bytt ämne.

Jag pekade mot dem på läktaren. ”Där.”

”Ovanlig blandning.” mumlade han. Han stirrade plötsligt på min handled. ”Du har kastat bort mitt hjärta.”

Jag tittade ner. Idag hade jag tagigt på mig mitt belockarmband. Där hade det förut hängt ett hjärta som Justin gett mig.

”Ja, jag slängde det.” sa jag. ”Jag vill inte ha det längre.”

”Har du kastat bort allt jag har gett dig?” Han lät nästan irriterad.

”Det har jag faktiskt.”

Han suckade.

”Du Alex, vi måste prata.” sa Justin. ”Jag har försökt att nå dig, men jag har raderat ditt nummer och kommer inte ihåg var det var.”

Lustigt, jag kunde inte minnas hans nummer heller. ”Vad finns det att prata om?”

”Massor!” utbrast Justin. ”Jag har…”

”Är det något problem här?” hördes plötsligt en skarp röst. Alison hade dykt upp.

”Nej.” sa jag och såg menade på mitt ex. ”Justin skulle just gå.”

Han såg från Alison till mig, och bestämde sig sedan för att det inte var värt att bråka. ”Efter matchen.” sa han till mig. ”Utanför gympasalen.”

Alison fnös när han gått. ”Vem var det?”

”Ingen.” sa jag stilla. ”Ingen speciell alls.”