Dock kunde jag inte få Tyler att dansa, hur mycket jag än tjatade. När vi slutligen åkte hem var det minst sagt blandad stämning i bilen. Tanya var så överlycklig att hon inte ens märkte att Adam var skitsur och inte sa ett ord.

När vi kommit tillbaka till Adams hus så var det sent på natten. Tyler såg rent av skräckslagen ut när han såg klockan. Jag hann knappt säga hejdå fören han bytt om och åkt iväg på sin bräda. Hans föräldrar är väl väldigt punktliga med tiden.

På söndagen skulle Tanya umgås med Fred, och Tyler gick inte att hitta, så jag och Adam spenderade dagen ensamma. Vi skrev den där artikeln om olyckan. Tack vare att min vän var ivrig för att få ett riktigt ’skop’ så tjatade han inte om Tanya. I alla fall inte så mycket.

På måndagen var jag riktigt nervös. Idag skulle Chris vara i skolan och dessutom skulle artikeln publiceras. Alla lyssnar ju på Chris, och han skulle berätta vad som egentligen hänt, och de som inte kunde höra Mr Populär skulle ju läsa skoltidningen. Skulle skvallret äntligen dö?

En bil tutade utanför. Jag kikade ut genom fönstret och såg att det var en blå jaguar. Jag rynkade pannan och tänkte: Vem? Sen fick jag syn på den blonda figuren i förarsätet, med ett par stora solbrillor och ett lika stort leende. Jag vinkade och sms:ade sedan till Adam att han inte behövde hämta mig idag.

”Hallå där.” ropade Chris när jag sedan kom ut och satte mig bredvid honom.

”Snygg kärra.” svarade jag.

”Tja, någon kvadda den gamla så jag behövde en ny.” Han log mot mig. ”Skoja bara. Vill du testköra sen?”

Jag stirra honom tills jag insåg att han var allvarlig. ”Tror inte det. För det första så vet vi hur det förra gången, och för det andra så har jag inte fått tillbaka mitt körkort.”

”Just det. Ska snacka med farsan om det sen.”

Vi småpratade vägen till skolan. Chris hade knappt stängt av bilen fören Dafne och hennes maffia var framme.

”Chris gubben!” pep Dafne. ”Varför har du inte ringt? Jag visste inte att du skulle komma idag!”

Hon gick fram till Chris och kramade honom, eller snarare klängde på honom. Chris försökte mota bort henne varsamt. Fast det behövdes inte, för så fort Dafne fick se mig ställde hon sig genast i försvarsposition.

”Och vad gör du här? Har du inte ställt till med nog?”

Jag kände att det var dags att dra. ”Vi ses Chris.” sa jag och började gå.

Jag letade efter mina andra vänner och hittade snart Adam och Tanya. De stod vid ståndet där man delade ut skoltidningen och tittade nöjd på alla som läste artikeln. Läsarna stirra inte lite när jag kom, men jag struntade i dem.

”Alla läser artikeln!” flinade Adam glatt när jag kom.

”Bra.” sa jag. ”Har ni sett Tyler?”

”Nej.” svarade Tanya. ”Han är väl sjuk idag.”

”Anar det.”

”Ehm, du Alexandra?”

Jag snodde runt och tittade på en elev som jag inte kände igen, men jag tror att han går i klassen under mig. Eleven såg blygt på mig och hade en tidning i handen.

”Ja?” sa jag, lite förvånad.

”Ville bara be om ursäkt, liksom. För att jag trodde du var själmordbenägen.”

Jag blinkade. Kunde det verkligen fungera? Tydligen.

Jag log mot eleven. ”Det är lugnt. Du är förlåten.”