”Jag har en present till dig.”

Chris och jag satt följande morgon utanför gympasalen och väntade på att de skulle öppna dörrarna till omklädningsrummen. Tanya och Adam syntes inte till, inte Tyler heller trots att han lovat att komma idag.

”Vaddå?” frågade jag.

Chris började gräva i sin axelväska. Många tjejer kastade avundsjuka blickar på mig, och jag förvånades över hur lätt det var att ignorera dem. Jag började väl bli van.

”Åh, herregud Chris!” utbrast jag när han räckte mig det lilla plastkortet. ”Mitt körkort!”

Han skrattade åt min upphetsning.

”Hur fick du tag i det?”

”Tja, jag har mina kontakter.” svarade han och blinkade åt mig.

Just då fick jag syn på en utstickande gestalt som stod bland alla.

”Tyler!” ropade jag. ”Kom och sätt dig.”

Han var klädd i sina vanliga kläder, fast istället för huvan hade han en keps som var vriden åt sidan för att dölja blåmärket. Han gick fram till oss och satte sig bredvid mig. Jag såg att han var som i början igen. Han bar en känslolös mask i ansiktet och om han pratade, skulle det vara med ett kyligt tonfall. Han hade dragit sig in bakom sina skyddande murar, de som jag hade kommit förbi. Jag var ganska säker på att det berodde på Chris närvaro.

”Har du sett Tanya och Adam?” frågade jag honom.

Det var Chris som svarade: ”Fred skulle ut med Tanya idag.”

”Menar du att hon skolkar?” Jag stirrade på honom.

”Ja.” Chris ryckte på axlarna. ”Än sen? En dag borta gör väl ingen skillnad.”

Jag var tyst. I nästa sekund kom Adam och satte sig bredvid Tyler.

”Gissa var Tanya är.” muttrade han surmulet.

”Skolkar med Fred?” sa jag. ”Chris berättade nyss.”

Mr Dime kom och låste upp omklädningsrummen. Idrottslektionen gick väl ganska smärtfritt. Läraren bara ignorerade både mig och Tyler.

 

Senare på dagen hade vi engelska. Tyler och jag satt bredvid varandra, och nu var han inte sluten längre. Vi skickade lappar under bordet, och eftersom vi satt bredvid varandra var det inget svårt att smuggla dem.

”Kärlek.” sa Mr Bramon och skrev ordet på tavlan. ”Kan någon förklara ordet Kärlek? Mr Slater?”

Jag knuffade till Tyler som var mitt uppe i ett lappskrivande. Jag viskade till honom vad frågan var och han tittade på Bramon.

”En känsla.” svarade han.

Fnissningar hördes som tystnades av min blick. ”Kan du utveckla dig?” bad Mr Bramon.

”Som man känner för någon.” mumlade Tyler.

”Mr Slater, jag tror att du inte har…”

Då brast det för Tyler, såg jag. Han tittade häftigt upp på Mr Bramon och fixerade honom med en intensiv blick, som jag inte skulle vilja utsättas för.

”Jag vet inte om du är döv eller bara trög, men jag ska väl upprepa mig i alla fall. Kärlek är en känsla som man känner för någon. Det är mitt svar och jag bryr mig inte ett skit som det inte duger för dig.”

Alla i klassen höll andan medan Mr Bramon stirrade på Tyler. Där blev han tyst skrev jag till Tyler, som dolde ett leende bakom handen.

”Mr Slater, jag vill tala med dig efter lektionen.” sa läraren tillslut.

Vid lektionens slut väntade jag utanför klassrummet tills Tyler kom ut. Min blick frågade vad som hänt.

”Jag får börja gå till kuratorn igen.” sa han. ”I morgon, efter skolan.”

Jag suckade medlidande. ”Jag kan vänta på dig, om du vill.”

”Nej men, det behöver…”

”Jo.” invände jag. ”Jag väntar, sen sticker vi hem till mig och tar en lektion. Det var mycket roligare att vara hemma hos mig än på skolan.”

Han log snett. ”Okej.”