”Kan inte vi inte dra till stranden idag?” föreslog Tanya på lunchen.

Ja! var jag på väg att säga. Det var fredag, det var varmt, varför inte?

”Jag och Alex kan inte. Vi ska ha en lektion.” påminde Tyler mig.

”Ja, just det.” suckade jag besviket. ”Men vi kanske kan komma efteråt?”

Det blev bestämt så. Just som vi skulle resa oss och gå gick Dave förbi. Så fort han fick syn på mig mörkade hans uppsyn och han skyndade iväg. Ingen av de andra märkte något. Det var så vanligt nu att folk stirrade på mig.

 

Men när jag och Tyler, efter skolan alltså, skulle be en lärare om nycklar till ett klassrum, ville ingen låna ut någon. De sa att de inte lånade ut klassrum på fredagar.

”Jaha.” sa Tyler. ”Nu då?”

Jag ryckte på axlarna. ”Vi får helt enkelt åka hem till mig.” Jag började gå mot utgången.

Tylers uttryckslösa fasad sprack. ”Till dig?”

”Ja, till mig.” sa jag. ”Till mitt hus. Mina föräldrar jobbar, så vi kan plugga ostört.”

Han såg väldigt förvirrad ut. ”Men…”

”Vad är det?” sa jag och log retsamt.

För ovanlighetens skull rodnade Tyler. Han ruskade på sig.

”Inget. Kom så drar vi.”

Jag bara skakade på huvudet och följde efter honom. Tyler drog fram sin bräda och jag började jogga bredvid.

När vi kom till villaområdet steg Tyler av och började gå istället, eftersom det var uppför. Han stirrade storögt på alla skinande hus, på de nya färgerna och de perfekta trädgårdarna. Hans ansikte skiftade mellan bisterhet och beundran.

”Så…” sa jag och låste slutligen upp vår dörr. ”Här bor jag.”

Jag klev in i hallen och sparkade av mig skorna, för att sedan skynda till köket.

”Se dig omkring, du!” ropade jag och började stöka fram saker. ”Medan jag tillverkar de bästa mackorna du någonsin smakat!”

Jag tog fram de saker jag behövde och började med snabba fingrar att skapa ett mästerverk. Först rosta brödet, sen på med smör (smöret smälter till hälften) sen på med ost, skinka och fyra gurkskivor. Så skär man sedan av kanterna och tada! En macka al’ a Alex.

Jag bar mackorna på varsin handflata och letade upp Tyler, som var i vardagsrummet. Han såg helt förstummad ut.

”Ni har ett… stort hus.” sa han och märkte inte ens det fantastiska konstverket jag placerade i hans hand.

”Rätt färglöst enligt mig.” sa jag lättsamt, började gå uppför trappen och vinkade honom med mig. ”Kom, lets get to work in my room.”

Först nu upptäckte han mackan. Jag kan skymta skuggan av ett leende.

”Inga kanter?” sa Tyler frågande.

”Brödkanter är djävulens påhitt.” skämtade jag. ”Seriöst, de förstör bara.”

Jag öppnade dörren till mitt rum och började rota efter pennor. När jag väl hittat några upptäckte jag att Tyler inte rört sig en millimeter från där han stod i dörröppningen, med mackan i ena handen och matteboken i den andra.

Jag satte mig på min säng och vinkade att honom att komma och sätta sig. Med sänkt blick, och uppenbarligen lite generad, gick han tveksamt och satte sig bredvid mig.

Jag började babbla på om vad vi skulle gå igenom idag, och förklarade när han inte förstod. Till en början var han väldigt spänd, men mot slutet så slappnade han av.

”Vet du…” sa han och höll upp sin halvätna macka. ”Det här är den godaste smörgås jag någonsin ätit.”