När jag kom hem satt till min förvåning pappa vid köksbordet.

”Hej.” hälsade jag. ”Borde inte du vara på jobbet?”

”Jag jobbar kväll idag.” sa han. ”Hur var skolan?”

Vi småpratade lite om sånt där vanligt skit en stund innan pappa sa: ”Vet du vad? Jag har bokat din första körlektionen idag.”

”Har du?” utbrast jag glatt. Jag kunde inte få körkort fort nog. ”När då?”

Han kastade en blick på klockan. ”Om en timme. Jag skjutsar dit dig. Det är lite inåt stan, i ett gammal parkeringshus. Dock finns det ingen som kan skjutsa hem dig…?” Han såg rådfrågande på mig.

”Jag kan gå hem.” sa jag. ”Jag har bra lokalsinne, jag hittar nog.”

Pappa nickade. ”Ah. Men då åker vi om en timme.”

En timme senare åkte jag genom stan med pappa i hans bil. Han lämnade mig utanför parkeringshuset, frågade mig om jag verkligen hade mobilen på mig, om jag skulle hitta hem o.s.v. När jag försäkrat honom att så var fallet, åkte han.

Körlektionen var ingen annat än tråkig. Jag satt i ett rum tillsammans med ett dussin andra ungdomar och lyssnade på en kvinna som babblade på om skyltar och regler i trafiken. Efter två timmar släpptes vi äntligen ut ur betongbyggnaden.

Jag började gå. De andra blev hämtade eller cyklade. Jag hade, som sagt, bra lokalsinne så jag visste hur jag skulle hitta hem. När jag varit hos frisören hade jag inte varit långt härifrån. Jag visste att om man gick nedför den här gatan och en bit till kom man till en skatepark. Genade man genom den kom man till motorvägen och om man… ja, ni fattar.

Solen hade gått ner. Det blev snabbt mörkare och gatorna lystes upp av gatlyktorna. Det var ganska mysigt faktiskt.

Jag hade kommit fram till skateparken. Det hördes svagt hur någon, ensam åkare skateade i någon ramp. Jag fortsatte gå. Där fanns den, skatearen. Jag var tvungen att stanna och stirra. Skatearen befann sig på den största rampen, den som de flesta helst undvek eftersom den var så stor. Skatearen åkte som om han (eller hon) var ett med brädan. Denne hoppade, gjorde ticks och susade fram och tillbaka som ett proffs. Han (eller hon) var klädd i en grå munkjacka med luvan uppfälld och mjukisbyxor. Omedvetet gick jag närmare och fortsatte att bara titta. Så småningom blev skatearen medveten om mig. Denne stannade där rampen var som lägst (alltså i mitten) och vände sig mot mig. Då upptäckte jag att det var Tyler.

Jag kände mig plötsligt generad. Här hade jag stått och glott som en idiot.

Jag väntade på att Tyler skulle säga något, men han stod bara där med brädan i handen och såg med en förvånad blick på mig. Tillslut insåg jag att jag var tvungen att få något ur mig.

”Ehm… Hej.”

”Hej.” svarade han.

”Jag är på väg hem, och så såg jag dig och… wow, alltså, du skatear jättebra.” försökte jag förklara mig.

Tyler granskade mig misstänksamt. ”Tack.”

”Ja…” Vi stod i en pinsam tystnad en stund. ”Ja.” sa jag. ”Jag ska nog gå nu. Hejdå.”

Tyler mumlade hejdå och jag började gå runt rampen. Jag kände hans blick följa mig. När jag tillryggalagt rampen med tio meter stannade jag och vände mig om.

”Du.” sa jag. ”Det där jag sa, jag menade det verkligen inte på det sätt som du tog det. Jag tycker inte att du är korkad.”

Han nickade. Jag förstod att det var det enda svar som jag skulle få, så jag snodde runt och gick hem.