Kapitel 31- Jag får förståelse från oväntat håll

Det snurrade i huvudet när jag gjorde en baklängesvolt i luften och sedan landade i split. Jag lyfte pom-pomsen i luften och resten av cheerleaderlaget bakom mig brast ut i hurrarop. Jag log. Vi hade klarat igenom hela ramsan utan ett enda fel.

”Bra gjort tjejer!” skrek Dafne och avvek från oss andra, så att alla kunde se henne. ”Den här ramsan kommer vi att köra imorgon, på matchen.” Det sista ordet sa hon med en dramatiskt sjungande röst och tjejerna tjöt. Jag ställe mig upp och motstod impulsen att hålla för öronen. Cheerleaderlaget var duktiga på att väsnas.

”Alla ska samlas klockan tre för att…” började Dafne, men avbröts av en busvissling från andra sidan av salen.

Som på en signal vände sig alla mot ljudet. Chris kom gående emot oss, med ett illmalligt smil fastklistrat och klädd i basketlagets kläder. Alla andra tjejer började genast le brett och kråma sig. Jag himlade bara med ögonen och började gå mot utgången.

”Hej tjejer.” hälsade Chris.

”Hej Chris.” fnittrade alla i kör.

”Dina biceps har blivit större sen sist.” smörade någon.

”Som om det ens var möjligt.” sa en annan.

”Steroider är nog det enda som kan få de här större.” hörde jag Chris säga.

Tjejerna fnittrade. Herregud! Skona mig från detta fjant, någon?

Jag gick in i tjejernas omklädningsrum. När jag sedan kom ut från duschen såg jag till min förvåning att Dafne också var där. Hon satt på en bänk och höll på att knyta upp sina skor.

”Hej…” sa jag en aning förbryllad. ”Ehm… varför är inte du där ute med Chris och… de andra?”

Hon såg upp och mötte min blick. Allt det där tidigare sockersöta med henne hade försvunnit och kvar fanns endast en bitterhet.

”Varför är du inte där själv?”

Jag ryckte på axlarna och lät bli att svara.

Jag började klä på mig igen och vi både var tysta. Tillslut sa Dafne, inte helt utan syrlighet i rösten:

”Han gillar dig, det vet du va? Chris alltså.”

Jag ryckte på axlarna. Dafne och Chris hade varit ihop, det visste jag, och jag trodde att ämnet var känsligt. Men jag bestämde mig för att öppna mig ändå, för det var inte alltid som Dafne var såhär. Som hon var allvarlig och faktiskt lyssnade. ”Jag tror att… att Chris egentligen inte vill ha mig. Han känner inte mig, han bara tror att jag är någon som jag inte är. En någon som han gillar.”

”Du menar alltså att han är förälskad i en lögn?”

Jag ryckte till. ”Förälskad är han väl ändå inte?” utbrast jag skrämt. Jag stirrade på Dafne, vars sminkade ansikte inte avslöjade någonting.

”Vore det så hemskt?” frågade hon. Hon log, men det liknande mer en grimas. ”Du vet, många tjejer skulle korsa lik för att få vara i dina kläder.”

Jag granskade henne. ”Skulle du vilja vara i mina kläder?”

”Tja, du tänker väl inte skvallra så…” suckade hon. ”Ja.”

Plötsligt kände jag en samhörighet med Dafne. Vi satt i samma båt, trots allt. Vi var båda kära i killar som dumpat oss. Vilket egentligen var rätt konstigt. Jag och Dafne hade något gemensamt. Mysko.

”Jag vet hur du menar.” Jag suckade tungt. ”Strax innan jag flyttade hit dumpade min pojkvän mig. Och jag kan bara inte släppa honom ur tankarna.”

Dafne mötte mina ögon och för en sekund kände nog vi båda den där samhörigheten. Vi såg förståelse hos varandra.

Så öppnades dörren till omklädningsrummet och de andra tjejerna strömmande in, fullt fnittrandes. Som om någon svingat med ett trollspö, förvandlas Dafne till den andra Dafne igen. Hon klistrade på ett stort, falskt leende och började snattra med de andra tjejerna. Jag suckade inombords och undrade om jag någonsin skulle få se den där sidan av Dafne igen. Jag tvivlade på det, men hoppades dock ändå.


Kommentarer
Postat av: Siis

Goodi :D

2011-05-21 @ 16:15:33
URL: http://musicflower.blogg.se/
Postat av: Naima

SV: Steph har en sorts fobi för mörka fängelsen, jag tror att vi hade nämnt det lite förbigående i de tidigare kapitlena.

2011-05-22 @ 11:20:12
URL: http://thegoldenstates.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0