Det var helt, obehagligt tyst en stund. Regina sa stilla: ”Ja, det där gick ju inte så bra…”

Alla sneglade på varandra. De flesta såg på mig. Jag kände det också, att jag var den som borde prata med Tyler.

”Jag pratar med honom.” sa jag lågt och gick uppför trappen, undvek noga att se på Regina.

Tylers rum låg bredvid Adams. Det hade förut varit ett musikrum där (där hade pianot stått, och Tim förvarat sina gitarrer). Jag öppnade dörren och gick in. Tyler satt på det breda fönsterbrädet, och han vände sig häftigt om när dörren öppnades, men slappande av när han såg att det var jag.

Jag tyckte om Tylers rum. Trots att han endast bott där i några veckor, hade han lyckats sätta sin egen stämpel på stället. Väggarna var mörkblåa, bortsätt från en fondvägg som täcktes av en svart, hackmönstrad tapet. Det fanns ett skrivbord, som var svart och täckt med papper överallt. Ovanför skrivbordet fanns post-its, där min pojkvän skrivit upp ord och meningar som han i framtiden vill ta med i en låt. På sängen låg en gitarr, som Tyler håller på att lära sig spela på (Tim lär honom). I ett annat hörn fanns en keyboard (Tim och Jane älskar att köpa instrument till honom, som ni kanske märkt) och på en vägg satt en spegel, där han stuckit in foton på mig, Adam, Tanya och paret Cower.

”Hej.” sa jag stilla och satte mig på sängen, som står bredvid fönstret.

”Hej.” svarade han. Inga tårar hade runnit längs hans kinder, Tyler hade gråtit inombords istället.

Min pojkvän reste sig och damp ner bredvid mig i sängen, lutade sig emot mig. Jag slog armarna om honom och lutade kinden mot hans hår.

”Jag fattar inte vad hon gör här.” mumlade Tyler. ”Hon har skitit i mig i sex år, varför nu?”

”Steven är ju borta nu.” påpekade jag.

”Ändå.” svarade Tyler. ”Jag vill inte träffa henne.”

”Jag vet. Du behöver inte träffa henne heller.”

”Det känns som att… Ja, som att hon inte har någon rätt att vara här. Hon hör inte hit längre. Hon hör inte till mig längre.”

Jag sa inget om det, Tyler visste ändå att jag höll med.

”Vill du att jag ska gå ner och säga det till henne?” frågade jag.

”Nej. Jag kan säga det själv.”

Så reste han sig och jag följde med. Vi gick ut ur Tylers rum och vidare nedför trappan, där alla de andra väntade. Regina såg hoppfull ut.

Så ställde sig Tyler rakt framför henne och krossade det där hoppet. Han sa att han inte ville vara med henne, och han ville inte ha kontakt med henne. Han sa att hon svikit honom och att han aldrig skulle kunna förlåta henne för det.

Jag tyckte nästan synd om Regina när jag såg hur ledsen hon blev. Men sedan mindes jag att hon förtjänat det. På grund av henne hade Tyler fått utsått misshandel i sex år. Istället för att dra kunde hon ha gått till polisen. Eller åtminstånde lämnat Steven och tagigt med sig Tyler.

”Okej.” sa Regina tyst. ”Om det är det du känner, så…”

”Det är så jag känner.” sa Tyler hårt.

”Jaha…” Hon såg tveksam ut. ”Då är det väl bara för mig att gå.”

Hon gick till dörren. Vid tröskeln tvekande hon och vände sig. Hon såg länge på Tyler, som stirrade orubbligt tillbaka.

”Ta hand om dig.” sa hon.

”Du med.” svarade Tyler.

Sen gick hon. Och det var sista gången jag såg Regina Gardiner.