Den stora domsalen var ännu fyllt av ett surrande från prat, men snart skulle domaren, en bred man med en byrsk uppsyn, slå med sin hammare av trä och genast få alla att tystna. Sedan skulle rättegången börja.

Jag har sett flera rättegångar på film, så jag tror att jag visste ungefär hur det gick till. Men jag hade aldrig trott at jag skulle vara med om en personligen. Och inte heller hade jag trott att jag skulle sitta här, vid det främre bordet där åtalarna satt.

Jag satt inte ensam, förståss. Bredvid mig fanns Tyler som satt och stirrade på försvarens bord, där hans pappa tillsammans med dennes ännu okände advokat skulle sätta sig. Hans min var tillsynes uttryckslös, nästan uttråkad, men jag kunde se nervositeten som dolde sig bakom det. Hans hand var i min, och jag vet inte vem av oss som kramade den andres hårdast.

På min andra sida satt Ms Fanell, advokaten ni minns. Hennes bruna hår var tillbakadraget i en hård knut, och hennes snygga ansikte var stelt och beslutsamt. Hon var klädd i en strikt kavaj och byxor, och man såg direkt att hon inte var att leka med.

Jag tittade bakom mig. Där, bland publiken (eller vittnarna som det heter) satt Tanya, Adam, Chris och förvånade nog Dafne. Jag hade hunnit träffa henne de senaste dagarna, och kommit fram till att hon var riktigt snäll och söt. Nästan lite försiktig. Med dem satt också Tanyas föräldrar, Adams och mina. De var ett helt gäng, en armé av ungdomar och vuxna som skulle stötta oss. Det kändes skönt.

Så kom Steven in i rummet. Två poliser följde honom, han var ju anklagad för misshandel. Men sedan tappade jag hakan när jag såg vem som gick bredvid honom, där advokaten skulle gå.

Det var Daniel Newland. Chris pappa. Jag bara gapade, och kastade en blick på Chris. Han såg lika chockat ut som jag. Sedan förbyttes chocken till ilska. Jag förstod honom. Hade min pappa också varit advokat åt en sådan hemsk man som Steven, skulle jag också bli förbannad. Faktum är att jag var rätt arg. Jag visste att Chris pappa var en skithög, men inte en sån stor skithög! Hur vågade han försvara någon som Steven? Han förtjänade ju inte att försvaras.

Men jag visste varför han gjorde det. Pengar, som Tyler sagt. Steven hade mycket pengar och rika människor vill alltid bli rikare.

”Är inte det där Chris farsa?” frågade Tyler mig lågt.

”Jo.” svarade jag. ”Verkar som att han är advokat till din.”

Om Daniel var förvånad över att hans som satt i publiken, visade han det inte. Men ett stenansikte som påminde om den min Tyler nu hade, satte han sig med Steven vid förvarsbordet.

”Rättegången har härmed öppnat.” gastade domaren som slog med trähammaren. Alla tystande. ”Steven James Slater är åtalat för upprepat misshandel. Åklagare, tala.”

Ms Fanell reste sig. Hon berättade om misshandeln, och lade fram bevis på bevis. Röntgen på Tyler som visade att hans ben gått av om och om igen under flera år. DNA test som visade att blodet på golvet tillhört Tyler, och lite av det mig. Sedan kallade hon Tyler till båset, där han vittnade om att jag blivit misshandlad. Sen kallade hon till mig som fick berätta om kvällen då jag sett Tyler bli slagen. Jag var nerös och rädd för att råka säga fel, eller för att ingen skulle tro mig. Men när det var klart gav Ms Fanell mig en liten nick, som visade att jag skött mig bra.

Sen var det försvararnas tur. Jag kände mig lugn, vi hade ju starka bevis. Men det var innan Daniel satte igång.

Chris pappa kallade Tyler till båset. Jag kände mig stolt över min pojkvän när han gick upp dit, med högburet huvud och tillsynes utan rädsla. Daniel överöste Tyler med snabba frågor, sådana som krävde snabba svar. Han frågade om Tyler någonsin ramlat på skateboarden. Där svarade han ja, och fick inte tid till att förklara att det var längesen hans senast ramlat.

”Har du någonsin druckit alkohol, Mr Slater?”

”Ja. ”

”Så mycket att du förlorade medvetandet?”

”Ja. Men det var…”

Tyler blev avbruten innan han hann säga att det var länge sen.

”Har du rökt?”

”Ja.”

Jag förstod vars han var på väg.

”Har du någonsin tagigt droger?”

Hela salen höll andan. Eller jag gjorde det, och när jag sneglade bak på mina vänner såg jag att de också gjorde det. Tanya och Adam såg helt chockade ut. De visste ju inte om Tylers mörka tid.

”Ja.” svarade Tyler tillslut.

Daniel hade vänt sig bort och börjat prata om något annat, men Tyler fyllde ändå i med hög röst: ”Men det var längesen! Jag har slutat med…”

Domaren sa åt honom att vara tyst, och då teg Tyler. Han såg mörkt och hotfullt på Daniel, som om han kunde döda honom med blicken.

Så blev jag kallad till båset. Jag hann snabbt krama Tylers hand, innan jag steg upp. När det var Daniel som frågade mig saker kändes det hela mycket läskigare än när det varit Ms Fanell.

Han frågade mig om Tyler sagt att han fått skadorna ifrån skateboarding, och eftersom jag svurit på att tala sanning sa jag ja. Att han ljugit fick jag ju inte tid till att säga. Han försökte köra samma trick med mig, och frågade om jag druckit så att jag tuppat av någon gång. När jag svarade nej tog han till en annan metod.

”Älskar du Mr Slater, din pojkvän?” frågade han.

Frågan var oväntad, men jag svarade nästan genast, stolt: ”Ja.”

”Skulle du göra vad som helst för honom?”

Jag tänkte mig inte för innan jag sa ”Ja”, för det var ju sant.

”Till och med ljuga inför domstolen?”

Fan också. Han hade mig i ett hörn, och det visste han. Jag såg det genom hans skadeglada, knappt synbara leende.

Jag satt tyst, vilket tolkades som ett ja.

 

”Han är bra.” sa Ms Fanell tyst till mig och Tyler, strax efter att jag sluppit ur vittnesstolen och var tillbaka vid åklagarbordet. Daniel hade malt på. Enligt honom var Tyler ett ouppfostrat problembarn, som brukade skada sig genom skateboarding. Tyler avskydde sin pappa (vilket var sant och som Tyler bekräftat) och hämnades på honom genom att ljuga ihop en historia om att han brukade misshandla honom. Jag hade blivit slagen av en rånare, men sedan ljugit om det också för Tylers skull.

”Han vinner.” sa Tyler tyst. Han stirrade på Daniel, med samma hotfulla och mörka blick som förut. Daniel avslutade just sitt ’framträdande’ och satte sig igen vid försvararbordet.

Det var vår tur igen. Vad hade vi att säga?

Ms Fanell suckade. Hon såg inte lika tuff ut längre. ”Jag vet inte vad vi ska göra.” sa hon.

”Vi får ta till det jag hade.” sa Tyler allvarligt och såg på Ms Fanell. Jag fattade ingenting, men tydligen gjorde advokaten det. Hon såg förvånad och lite förskräckt ut.

”För din egen säkerhet vill jag avråda dig från det, Tyler.” sa hon menade. ”Du sa ju själv vad som kunde hända.”

”Det är enda sättet. De kommer frikänna honom annars”

Jag kände mig som ett frågetecken. Jag frågade Tyler vad de tusan pratade om, men han ville inte svara. Ms Fanell reste sig och kallade min pojkvän till vittnesbåset. Tyler steg upp, med en trotsig blick.

”Mr Slater, berätta om din pappas affärer.” bad Ms Fanell. Hon såg modfälld ut.

Tyler tog till ordna. Han tittade för första gången under rättegången rakt på sin pappa, som plötsligt blivit väldigt blek.

”Utåt sett arbetar min pappa på en pappersfabrik.” sa Tyler. ”Men det är inte sanningen. Bakom dess fina yttre existerar en stor verksamhet. En olaglig verksamhet.”

”Protest!” vrålade Daniel. Domaren avslog det. Jag kände mig fastfrusen, kunde inte tänka. Bara med fasa lyssna på det som min pojkvän berättade.

”I själva verket…” sa Tyler, med den röst som får vem som helst att stanna upp och lyssna, ”…säljer min farsa knark.”

 

Under en knäpptyst sal berättade Tyler om hur Steven sålde knark till alla som ville ha det. Han köpte knarken från smugglare, och sålde den sedan vidare genom företaget. Det var det här som Ms Fanell och Tyler pratat om. Och det var därför som Tyler tillbringat så mycket extra tid med polisen. Jag hade först trott att det berodde på att Tyler var i centrum gällande åtalet, men nu förstod jag att de hade undersökt hela knarkgrejen. När Daniel sedan krävde bevis för det kunde Ms Fanell prydligt lägga fram dem.

Så explodera Steven. Helt plötsligt, flög han upp ur sin stol och kastade sig fram mot Tyler. Han kom inte långt, eftersom poliserna var snabba med att brotta ner honom.

”JAG SKA DÖDA DIG!” vrålade Steven över hela salen. Jag ryckte till och drog Tyler intill mig, som om jag kunde skydda honom mot orden. ”DU SKA DÖ, LILLA SNORUNGE!”

Därefter avbröts rättegången, eftersom juryn skulle överlägga.

 

Tystnad.

Det var vad som rådde mellan oss, jag, Tyler, Adam, Tanya, Chris och Dafne. Total tystnad, där vi satt vid ett runt bord i kafeterian utanför rättssalen. Jag stirrade ner i mitt kaffe. Adam sneglade på alla omkring. Dafne låtsades läsa en modetidning, Tanya satt bara tyst, Chris trummade med fingrarna och Tyler stirrade på bordet. Jag hade just lyckats ta in det här med knarket, och försökte låta bli att tänka på Stevens hot.

”Jag kan inte fatta att han gjorde det!” utbrast tillslut Chris. Alla vände blicken mot honom. ”Min pappa, alltså.” mumlade han när alla stirrade på honom. ”Att han kunde vara advokat till… ja, ni vet.”

”De är ju rätt lika, när man tänker efter.” mumlade jag, och förstod inte då vidden av det jag sa. ”Två skitstövlar. Hör ihop med varandra.”

Tyler spärrade upp ögonen och för förundrad ut, som om han nyss kommit på någonting. Alla tittade nu på honom, men han verkade inte se det. Hans läppar röde sig, formade ord utan att han själv märkte det.

”Tyler?” frågade jag, ryckte lätt i hans arm. ”Vad är det?”

”Vad hette din pappa nu igen?” frågade Tyler Chris, med en spänd röst.

Chris höjde ett ögonbryn. ”Daniel.”

”Heter han Julian i mellannamn och föddes den 9 april?”

Jag var nog inte den enda som kände mig förvirrat här, av döma de andras miner.

”Ja.” svarade Chris, nu misstänksamt. ”Hur så?”

Tyler verkade inte höra frågan. ”Jag tyckte att jag kände igen honom.” mumlade han. ”Från första gången på basketmatchen, det var någonting med honom som var bekant.”

”Tyler, vad är det?” frågade jag skarpt.

Han ryckte till och såg på oss, som om han glömt att vi fanns där. Hans blick stannade vid Chris, höll fast honom som han kunde göra med mig ibland.

”En dag hittade jag ett familjealbum från min pappa.” berättade han allvarligt. ”Några slarviga kort och minnen, som någon stackas mamma tagigt sig tid att skriva ner den tid som hon inte var hög. Där stod det om min pappa och hans bror, Daniel. Daniel Julian Slater som föddes den 9 april. Din pappa är min farbror. Chris… du och jag är kusiner.”