Kapitel 103- Adoption

Tyler ställde ner matbrickan med en onödig kraft i matbordet. Det var lunch, på onsdagen. Först nu samlades hela gänget, på förmiddagen hade vi alla haft skilda lektioner. Ingen var förvånad över Tylers arga min. Vi alla visste vad det berodde på: Ungdomshemmet.

”Vet ni vad som hände imorse?” utbrast Tyler. ”En kille kom fram till mig och frågade om jag ville köpa hasch.  Hasch! Man längtar nästan tillbaka till Hillytonroad.”

Huset på Hillytonroad hade en mäklare sålt efter min pojkväns önskan, och pengarna var nu insatta på Tylers konto.

Jag kramade om Tylers arm och lutade huvudet mot hans axel, fylld av medlidande. ”Jag kan kidnappa dig och låta dig bo i min bil. Jag kan smuggla ut mackor till dig.”

Tyler lutade sitt huvud mot mitt och suckade. ”Låter lockande.”

”Eller så kan jag helt enkelt adoptera dig.” skämtade Tanya. Vi andra kom med liknande kommentarer om det, och först när vi skulle gå lade jag märke till att Adam varit ovanligt tyst sen Tanya nämnde adoption.

 

Jag kunde inte sluta tänka på den där tystnaden, så när vi hade kemi (vi hade bytt labbpartner nu, så jag var med Adam istället för Chris)  passade jag på.

”Hey, vad hände med dig på lunchen?” frågade jag, samtidigt som jag blandade samman två ämnen i ett provrör.

”Vaddå?” frågade Adam.

”Jamen du vet. När Tanya skämtade om att adoptera Tyler.”

Adam satt tyst länge. ”Okej.” sa han tillslut, viskandes. ”Jag ska berätta, men du måste lova att inte berätta för Tyler.”

”Varför kan jag inte…”

Lova.” Adam såg allvarligt på mig.

”Okej, jag lovar.” svor jag. ”Få höra nu.”

”Mina föräldrar gillar verkligen Tyler, och han gillar dem, det vet du ju. Ja, de ser honom som sin egen son och jag ser honom som en brorsa. Så de har funderat på att adoptera Tyler…”

”Lägg av!” skrek jag rätt ut i klassrummet, så att flera vände sig om och stirrade lite.

Adam hyssade mig, men log. ”Jag vet, jag höll också på att dö av spänning när de berättade det för mig. Det har varit jättedrygt att hålla det hemligt.”

”Men hur blir det då? Alltså, tänker de adoptera honom eller?” frågade jag helt uppspelt. Jag såg en lösning, en väg som kunde fylla det sista hålet och göra allting bra.

”Ja, de har bestämt sig för att de vill det och att det går. Vi ska bjuda Tyler på middag ikväll och fråga om han vill bli en Cower.”

”Herregud.” log jag och tog mig för kinderna som blivit röda av lycka. ”Just när jag trodde att saker inte kunde bli bättre så blir det det.”

”Men du får inte säga något till Tyler.” varande Adam mig med en bad-cop min.

”Nej, jag lovar. Jag ska vara tyst.”

Adam förvandlade bad-cop minen till en ännu allvarligare bad-cop min. ”Och när jag säger ’säga något’ så menar jag inte med ord. Du får inte visa att du har en hemlighet.”

”Kom igen Adam, jag kan ha pokerface!” invände jag, nästan förolämpad.

Min vän skakade på huvudet. ”Nej, speciellt inte inför Tyler.”

”Jo, det kan jag.”

”Nej, det kan du inte.”

Plötsligt exploderade provröret bredvid mig och jag skrek till. Jag hade helt glömt bort kemilektionen.


Kommentarer
Postat av: mahtab

vad spännande!<3 hoppas att tyler går med på det!

2011-10-01 @ 16:20:08
URL: http://matiib.blogg.se/
Postat av: Sabbe

Längtar till nästa :). Grymt bra

2011-10-02 @ 10:41:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0