På morgonen vaknade jag som vanligt före Tyler. Den här gången gick jag och bytte om och började sedan göra i ordning frukost.

Min mamma kom plötsligt in i köket, med ögonen vitt uppspärrade.

”Alexandra.” viskade hon, envisades som vanligt med att säga hela mitt namn. ”Vet du om att det ligger en tonårskille i vår soffa?”

”Jag vet.” Dags att släppa bomben. ”Det är min pojkvän, Tyler.

Mamma bara stirrade på mig, som om hon väntade på poängen i ett komplicerat skämt. ”Han? Killen du undervisade? Din pojkvän?”

Jag höjde ett ögonbryn. ”Är något fel?”

”Men… men kan du verkligen lita på honom?”

Jag öppnade munnen för ett argt svar, när en annan röst röt: ”Och vem ska du föreställa?”

Jag rusade in i vardagsrummet, just i tid för att se min pappa (charmigt klädd i ljusblå pyjamas) skaka liv i Tyler och hotfullt stirra på honom.

”Va?” mumlade min pojkvän yrvaket.

”Pappa…” sa jag och steg snabbt fram bredvid honom. ”Det här är min pojkvän, Tyler. Du har träffat honom förr, minns du?”

Nu vaknade Tyler till. Snabbt reste han sig, plattade till sitt morgonrufsiga hår och sträckte fram handen. ”God morgon, Mr Pettier.” Han upptäckte mamma, som också kommit in i rummet. ”Och till er, Mrs Pettier.”

Mina föräldrar svarade inte, och min pappa tog inte Tylers hand. Jag skämdes så att kinderna blev illröda. Ingen hjärtligt ”Kalla oss Jeremy och Linn.”, inte ens ett leende.

”Kul att träffa er också.” sa Tyler ansträngt och kastade en blick mot mig.

”Oj, vi ska träffa Adam och Tanya om knappt fem min.” hittade jag på och började dra med Tyler mot ytterdörren. ”Vi ses sen, hörni!”

Senare på dagen, när jag skjutsat hem Tyler och bett tusen gånger om ursäkt för mina föräldrarnas uppförande, styrde jag stegen mot vardagsrummet för koppla av i soffan. Jag stannade just utanför dörren när jag hörde mina föräldrar prata där inne.

Jag vet. Jag tjuvlyssnar hela tiden. Men den här gången handlade det faktiskt om mig. Och Tyler.

”Han är en ligist, Linn! Det ser du ju på honom. Han kommer dra ner henne i fördärvet.” sa min pappa. ”Sänka hennes betyg till botten.”

”Det är bara en pojkvän. Snart tröttnar de på varandra och gör slut.” sa min mamma lugnt.

”Var inte så säker på det. Tänk på hur det var Justin, hon skulle fortfarande vara tillsammans med honom om inte han gjort slut. Och Alex verkar ännu mer kär i den här snubben än i Justin. Hmf, tonårshormoner.”

”Det kommer att ta slut, Jeremy. Lita på mig. Han är inte den sortens kille som stannar hos en tjej för evigt.”

”En sak är då säkert: Vår Alex är inte värdig en sån fattiglapp som han.”

”Nej, han är absolut inte värdig Alexandra. Hon kanske inser det och…”

Jag kunde inte hålla mig. Ilskan var så stark att jag skulle kunna explodera.

”…och gör slut?” avslutade jag och klev in i rummet. Mina föräldrar såg förskräckta på mig, som små barn ertappade med att snatta. ”Skulle jag göra slut för att han var fattig? Va?!” skrek jag åt dem. ”Skulle jag lämna honom för att han inte har bra betyg? För att hans kläder är billiga? Eller har ni fler motivationer?”

Ingen av dem sa något.

”Prata inte om sånt du inte förstår.” sa jag till dem och gick.

Den meningen hade de ofta använt mot mig.