Så fort jag hörde det där irriterande pipandet förstod jag att jag befann mig på sjukhuset. Dock tog det ett tag innan jag mindes varför jag var där.

När jag kom ihåg att Steven misshandlat mig fylldes jag med en sådan oro att smärtan i bröstkorgen glömdes bort: För jag mindes att Tyler hade kommit in, men jag minns inte vad som hänt honom. Hade han också blivit slagen? Hur mådde han?

Jag tvingade mig själv att slå upp ögonen och stirrade på ett vitt tak. Jag hörde någon som sa ”Hon vaknar!” och sedan en underbar röst som sa: ”Alex? Hör du mig?”

Jag vred på huvudet och fick se Tyler, som satt på min sängkant med min hand i sin. Bortsett från ett blåmärke på kinden verkade han må bra. Jag suckade lättnat, och kände då ett hugg i sidan.

”Aj.” mumlade jag. Bakom min pojkvän dök Tanya oh Adam upp. De log mot mig, och Adam sa ”God morgon, du.”

”Hej hörrni.” log jag och försökte sätt mig upp, men gav upp det när det åter gjorde ont i bröstkorgen.

”Du bröt ett revben.” sa Tyler allvarligt. Först nu såg jag honom ordentligt. Blåmärket var hans enda yttre skada, men under ögonen fanns djupa skuggor och hans hy var gråaktig.

”Vad har hänt med dig?” frågade jag och sträckte ut handen för att röra vid hans kind. ”Du ser helt knäckt ut.”

”Man kan säga att jag har flippat ur de senaste dagarna.” svarade han och log blekt. ”Du vill inte ens veta hur bruten jag var just efter det där med rånaren.”

Blicken som han gav mig talade om allt: Han hade ljugit för de andra och sagt att en rånare slog ner mig. Jag kunde se och förstå allt det i hans ögon.

Men saken var den att jag inte ville att han skulle ljuga. Jag ville inte låssas och spela något mer. Enligt mig var det dags för omvärlden att få veta om Tylers pappa. Steven borde ställas till försvars! Nu kunde jag ju stärka bevisen, nu när jag själv blivit slagen. Den mannen borde få vad han förtjänar.

”Tanya och Adam, ni kanske borde säga till sjuksköterskorna att jag har vaknat.” sa jag till Tanya. Hon förstod vad jag menade och drog med sig Adam ut, så att jag kunde få prata ensam med Tyler.

”Jag är så glad att du mår bra.” sa Tyler till mig. Han bredde ut sig bredvid mig på bädden och jag använde hans axel som kudde. Han strök mig över håret och vissa delar på ansiktet. Där han inte rörde mig hade jag sår, insåg jag nu. Det värkte i bröstkorgen och huvudet kändes tungt, men det ignorerade jag.

”Jag tycker att vi borde berätta sanningen.” sa jag.

Tylers hand hejade sig någon sekund. ”Jag vill göra det. Men vi kan inte. Han hotade med att slå sönder dig om jag sa något.”

”Om vi åtalar honom kan han inte röra mig eller dig.” sa jag, för han hade säkert hotat Tyler med. ”Vi går till rätten med det. Jag kan vittna till att han slog dig, och du kan vittna till att han slog mig. Vi kan få honom dömd till fängelse!”

Tänk hur underbart vårat liv skulle vara, som Steven satt inspärrad. Ingen rädsla, inga lögner.

”Du vet att polisen inte lyssnar på mig.”

”Men de lyssnar på mig. Eller i alla fall på mina föräldrar. Berättar jag vad som verkligen hände för dem kan de åtala honom. Polisen lyssnar på vuxna.”

Tyler suckade. ”Min pappa är rik, Alex, även om inte ser ut så. Han kan skaffa sig en advokat som kan få domaren att frikänna en seriemördare.”

”Men jag är också rik.” invände jag. ”Vi kan också skaffa en advokat.”

Jag vred på mig, trots smärtan, så att jag kunde se Tylers ansikte. Jag såg in i hans gröna ögon, som var trötta och lite plågsamma.

”Det är dags nu. Det här måste sluta. Men den här gången är du inte ensam, Tyler. Jag är med dig. Vi klarar det tillsammans.”

Han var tyst en lång stund. Jag visste att han gick igenom en massa saker i huvudet. Tillslut sa han: ”Du har rätt. När han skadade dig gick han för långt. Det är dags att avsluta det här.”