De första vi berättade sanningen för var såklart Adam och Tanya. Och de reagerade såklart med förskräckelse.

”Men herregud, Tyler!” utbrast Adam, nästan förebådande. ”Varför sa du inget?”

Tyler svarade inte.

”Jag anade det här, men vågade inte tro på det.” sa Tanya bistert. ”I sex år sa du? Det är ju helt sjukt. Mitt framför näsan på oss.”

Och de var båda väldigt med på att åtala Steven.

 

Jag ville också berätta för Chris, så när han kom och hälsade på hade jag och Tyler kommit överens om att jag fick det.

”Hej tjejen.” hälsade Chris när han kom på besök och satte sig i stolen vid sängen.

”Hej.” sa jag och log.

”Du ser för jävlig ut.” sa Chris. ”Har du sett dig själv?”

”Nej, jag har inte fått någon spegel.” Jag tog ett djupt andetag. ”Du hörde om rånaren?”

”Ja. Din stackare, Alex, det måste ha varit hemskt. Slater borde inte ha lämnat dig ensam.”

Tyler var inte i rummet, så han kunde inte svara på det.

”Jo, Chris… det var inte riktigt så det gick till… Jag måste berätta något för dig.”

Chris’s leende slocknade av allvaret i min röst. Han granskade mig, nästa oroligt. ”Vad är det?”

Jag tog ett djupt andetag. ”Det är om Tyler. Det var inte en rånare som slog mig.”

”Jag visste det!” Chris flög upp så häftigt att jag ryckte till. ”Det var Slater, eller hur? Slater slog ner dig! Jag visste att något var fel med den snubben.”

”Va? Nej!” utbrast jag, chockad av den plötsliga vändningen. ”Det var Tylers pappa som slog mig, inte Tyler själv!”

Chris blev för en gångs skull mållös. ”Va?”

Jag berättade sanningen för honom om Tyler. Efteråt var han rejält chockat och upprörd. Det var nästan som att han tänkte gå direkt till rätten och åtala honom själv

”Min farsa är advokat.” sa Chris. ”Jag ska försöka övertala honom att hjälpa er. Men som du vet är det ju inte så bra ställt mellan oss just nu.”

”Jag vet Chris, och tack för omtanken.” sa jag och log mot honom.

Chris kliade sig i nacken och sa, motvilligt: ”Jag antar att jag borde be om ursäkt till Slater nu.”

”Det borde du.” sa jag, glatt. Kanske de äntligen skulle kunna bli vänner?

Som om han hört min tankar sa han: ”Men jag tänker inte bli hans vän, om du tror det.”

 

Fast den största bomben, var väl när vi berättade för mina föräldrar och därmed också för hela den vuxna världen. De bad inte om ursäkt till Tyler, de snarare tog avstånd till honom. Men de kontaktade genast polisen som undersökte det. De hittade Steven i sitt hem, stupfull. Det räckte för att de skulle göra en utredningen av det.

Jag fick komma ut från sjukhuset rätt fort (eftersom jag tjatade så) och kunde därför delta så mycket som det var möjligt för mig i utredningen. Jag bidrog mest till att berätta saker, och vittna. Polisen hittade blod på golvet i huset på Hillytonroad som tillhörde både mig och Tyler, och därefter tog de Steven och satte honom i arrest. Jag var överlycklig, det lyckades ju! Vi hade tydliga bevis för vad Steven gjort.

Mina föräldrar hyrde, med lite bidrag från Tanya och Adams föräldrar, en advokat som var en ung och skarpsint kvinna. Chris’s pappa hade tydligen inte kunnat. Det kändes som det hela redan ordnat sig.

Men Tyler påminde mig om att det var rättegången som skulle avgöra allt.