Tystnaden mellan mig och Adam var obekväm, vilket den inte brukade vara mellan oss. Tanya och Alex hade gått iväg, likaså min (otroligt nog) kusin och hans flickvän. Att Chris var släkt med mig hade från början känns olustigt och jobbigt, men nu endast tio minuter senare brydde jag mig inte. Han och hans pappa var bara yttligare två släktingar som jag inte tyckte om.

Jag undrade om jag borde säga något, och sneglade på Adam. Killen som jag numera såg som min bästa vän stirrade ner i bordet med en hård min.

”Du är sur.” konstaterade jag till slut.

”Jag är arg!” utbrast Adam och for upp med blicken. Äntligen lite liv. Började nästan tro att han var död. ”Vad fan Tyler, droger? Du som inte ens dricker öl!”

”Adam, det var längesen okej?” sa jag. ”Jag orkade inte med mitt liv längre, så jag försökte fly från verkligheten.”

”Folk läser vanligtvis en bok när de vill fly verkligheten.” muttrade Adam. ”Något mer i ditt mörka förflutna som jag borde känna till? Du har inte dödat någon? Rånat en bank?”

De två sista var bara oseriösa förslag förstod jag, men sista prickade lite rätt. ”Jag har snattat och gjort några inbrott.” medgav jag lågt och olustigt.

Adam satt bara tyst, helt förvirrad. ”Du… du har gjort några inbrott? Vad stal du?”

”Vad spelar det för roll?” sa jag undvikande. ”Det är bakom mig nu.”

Adam granskade mig, försökte se om jag ljög. ”Du lovar? Inga droger, inga inbrott?”

Jag höll upp ena handen. ”Hedersord.”

”Nåväl.” sa Adam. ”Jag får väl ta och tro dig då.”

Jag log snett. ”Du får väl det.”

 

Senare, på kvällen, satt jag på ett broräckte och tittade ut över vatten där under mig. Jag var just utanför rättssalen. De andra var kvar där inne, väntade. Likaså gjorde jag här för mig själv. Om en timme hade juryn lovat att ge sin dom. Om en timme, skulle jag få veta om farsan skulle söka upp mig och slå mig tills jag antagligen inte ens kan stå längre, eller om jag äntligen skulle bli fri. Och om jag faktiskt blev fri, vad skulle hända då? Vars skulle jag bo? Dessutom fanns det, som Ms Fanell visste om, en stor chans att några av farsans kompanjoner skulle får för sig att ta livet av mig, eftersom jag avslöjat dem också när jag avslöjade pappersfabrikens verkliga identitet.

Men det kändes ändå skönt att ha avslöjat dem. Min pappa hade inte vetat om att jag visste. Han har alltid sett mig som korkad och odräglig.

Jag hörde steg bakom mig och vände mig snabbt om, hoppades att det skulle vara Alex. Men det var min käre kusin. Ville han säga till mig att hålla tyst om vårat släktskap? Muta mig till det? Hota mig?

”Tja.” hälsade Chris och satte sig bredvid mig. ”Mycket drama idag va?”

Jag såg misstänksamt på honom. ”Vad är du ute efter?”

Han flinade, sådär stort och irriterande som bara han kan. ”Jag bara snackar med dig! Jag beslöt mig för att ge dig en chans, nu när vi är släkt och allt. Dessutom tycker ju Alex om dig, så någon del av dig är väl inte helt och hållet idiot.”

Han verkade faktiskt ärlig. Chris tog fram ett cigarettpaket och satte en till munnen. Han räckte mig erbjudande paketet med ett höjt ögonbryn.

Egentligen borde jag inte. Jag har inte rökt på tre år. Men nu kändes allt så rörigt, hela mitt liv skulle avgöras snart. Jag behövde en cigg för att lugna ner nerverna.

”Ja, va fan.” sa jag och tog en cigarett. ”En cigg kan väl inte döda mig, med tanke på hur förstörd min kropp redan är.”

Chris skrattade till och gav mig sedan en tändare. ”Ja, med tanke på drogerna du tog. De var rätt tunga grejer va?”

Samtalet med Adam hade räckt gott och väl. Jag ville inte prata mer om det där, och utbrast argt: ”Varför tjatar alla om de är drogerna?! Det var längesen, okej?”

”Chilla, jag frågade bara.” sa Chris och blåste ut en rökpuff.

Jag tog ett djupt bloss och suckade. Det kändes redan bättre. Bara jag inte var tvungen att käka nikotintuggummi efter det här.

”Vet du,” sa Chris efter ens stunds tystnad. ”Vi är inte så olika, du och jag.”

Jag skrattade åt att det inte alls stämde. ”Inte så olika, säger du?” Vars skulle jag börja? ”Du är rik och jag är fattig. Du är populär, jag skrämmer folk. Du har bra betyg, mina är i botten. Du bor i en lyxkåk, jag bor i…”

”Jag fattar.” avbröt Chris mig. ”Det jag menade var att våra farsor är lika, bortsett från att de är bröder. De är också båda rövhål.”

”Fast min spöade skiten ur mig om jag kom hem sent.” sa jag spydigt.

Chris viftade med cigaretten. ”Om vi skippar detaljerna, är de rätt lika. Båda vet ingenting om faderlig kärlek för exempel. Min har bara sett mig som en liten hund, ett husdjur som han kan skryta med. Så länge jag spelade basket dög jag. Nu, nu skiter han fullständigt i mig. Skulle antagligen skicka mig till närmsta internat så att han slapp se mig, om han bara kunde.”

”Och varför kan han inte?”

”Morsan skulle gråta ögonen ur sig. Hur är det med din, förresten?”

”Min mamma?” Min kusin nickade. ”Hon stack när jag var tio.”

”Aj.” sa Chris, med lite empati i blicken. Han kastade en blick bak mot byggnaden. ”Vi borde nog dra oss tillbaka.”

”Mm.”

Vi släckte cigaretterna och gick. Jag insåg först då, att vi inte hade bråkat någonting den här gången.